Därför blev Juholt friad av åklagaren

Foto: Håkan Juholt.
KOLUMNISTER

Att förundersökningen mot Håkan Juholt kastades i papperskorgen var inte sensationellt.

Det är omöjligt att bevisa bedrägeri när det inte ens finns klara regler.

Foto: Björn Ericson.

Överåklagare Björn Ericson bestämde i slutet på förra veckan att utreda om Juholt kunde misstänkas för brott beträffande ersättningarna för lägenheten i Västertorp.

Det var ett klokt, för att inte säga nödvändigt beslut. Affären hade fått stor uppmärksamhet, många var förbannade, att inte inleda en förundersökning hade framstått som om de rättsvårdande myndigheterna rycker på axlarna åt mäktiga politikers eventuella fiffel.

Men efter att ha hållit några förhör med tjänstemän i riksdagen och efter att ha satt sig in i reglerna beslöt så åklagaren i går att lägga ned förundersökningen.

Det var, av flera skäl, väntat. Det hade blivit mycket svårt att bevisa att Juholt medvetet försökte sko sig. Socialdemokraternas ledare hade i förhör givetvis sagt samma sak som till journalisterna, nämligen att han trodde han hade rätt till hela hyran.

Och till råga på allt finns det inga skrivna regler att följa.

Det finns bestämmelser för riksdagens egna lägenheter. Det finns paragrafer som reglerar vad som gäller när politikern delar hotellrum med någon annan. Men det finns inga regler om vad som gäller om han eller hon delvis bor ihop med sin partner.

Inte heller har det funnits en praxis som ledamöterna fått information om. Däremot muntliga riktlinjer, men de har varit oklara.

Att under sådana omständigheter driva en förundersökning vidare vore inte bara hopplöst. Det vore tjänstefel.

Åklagaren ska nu ta ställning till de polisanmälningar som lämnats in beträffande hyrbilar och reseräkningar och allt vad det är.

Inte heller detta leder till åtal.

Att Ericson inte kommer någon vart innebär dock inte att han arbetat i onödan. Riksdagen har, om inte annat, förtydligat sina regler.

Och någonting säger mig att det kommer att dröja innan en politiker än en gång lyckas med konststycket att undvika att inse följande moraliska självklarhet:

Det är inte anständigt att flytta in hos någon och kräva att hela den människans hyra ska ersättas av dig och mig.

ARTIKELN HANDLAR OM