Mejla

Johan Hakelius

Framsteg att vit överklass inte har ensamrätt längre

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: AP
Tom Wolfe

Om ni inte har läst Tom Wolfe är det hög tid att sätta igång. Karln fyller 85 inom mindre än en månad, men jobbar fortfarande. Låter giftet i reservoar- pennan bilda sirliga meningar i takvåningen, fjorton trappor upp på Manhattan.

Ni måste inte börja med tegelstenarna, som ”Fåfängans fyrverkeri”. Jag skulle rekommendera något av hans bitska, ironiska reportage i stället. Varför inte ”Innevänstern”.

Den finns, som ni förstår av titeln, på svenska, översatt av Susanne och Nils Petter Sundgren, filmgurun. Men det var 45 år sedan den gavs ut och det är svårt att översätta Wolfes påhittiga engelska. Kan ni, läs den i original. ”Radical Chic”, heter den då. Finns i nytryck. Eller gratis på nätet.

Radical Chic utspelar sig i kompositören Leonard Bernsteins lyxvåning på Manhattan en augustieftermiddag i slutet av sextiotalet. Bernstein har bjudning. Drinkar och små grönmögelostbollar, rullade i hackade nötter. Hela det eleganta, progressiva New York är där. Champagne, siden och sammet. Och så en pluton från de Svarta pantrarna, den militanta rörelsen som ömsom serverade skolbarn frukost, ömsom viftade med automatvapen och Maos lilla röda.

Det är en bisarr situation, fylld av små och stora etikettsproblem. Till exempel: paret Bernstein har tjänstefolk. Deras vänner likaså. Men hur gör man när de Svarta pantrarna kommer på besök? Man kan väl inte ha svarta servitörer?

Bernsteins ser till att ha tjänstefolk med latinamerikanskt påbrå. Det går bra. Deras vänner följer exemplet. Gör sig av med de genant svarta tjänarna och hyr in latinos. För det är fler Manhattansnajdare som vill ha party för de härligt revolutionära pantrarna.

Det är snart 46 år sedan Wolfes reportage först publicerades i New York Magazine. Det är märkligt hur aktuellt det är. Progressiva innekretsar kittlas fortfarande av det våldsamma. Salongsradikaler gör ännu politiska accessoarer av det samhällsomstörtande.

Ni anar vad jag tänker på: Beyoncé som framför ”Formation” på amerikanska Superbowl, komplett med ett helt kompani dansare i Svarta panterbaskrar. Kan det bli mer Radical Chic?

Det måste väl räknas som framsteg att progressiv vit överklass inte har ensamrätt på trendig radikalism längre. Undrar vad Beyoncé har för färg på sitt tjänstefolk?

avJohan Hakelius

Publicerad:

ARTIKELN HANDLAR OM