Galenskap, glädje och en kamp som behövs

Foto: Sportbladet går med i paraden för tredje året i rad.
KOLUMNISTER

"Är du i stan?”

Semestern hade pågått några veckor och jag svarade jakande, då hjärnan var för sömnig för att begripa att messet chefen skickade var en fälla.

”Bra. Då ska du stå på Sportbladets flak i Pride-tåget på lördag. Till och med Wennman ställer upp.”

Det var kört. Om Peter Wennman, en älskansvärd men vresig 60-plussare som bor i London, skriver om fotboll och som precis som jag avskyr när redaktionsledningen börjar tjata om att man ska infinna sig på något jippo som Aftonbladet anordnar för att skaka hand med Icahandlare, vindistributörer och annat löst folk som annonserar i tidningen, om han hade låtit sig övertalas så fanns ingen väg ut.

Det skulle visa sig vara en fantastisk upplevelse att få vara med då Sportbladet debuterade i detta spektakel. Pumpande musik, glädje, galenskap.

I lördags deltog vi för tredje gången. Solen var stundtals obarmhärtig, på Vasagatan föll plötsligt ett ösregn och trottoarerna kantades av nästan en halv miljon åskådare.

”Regnbågskurder” … ”Försvarets fältartister” … ”Tornedalen Pride” … 191 ekipage, över 40 000 deltagare.

Och jag fick en möjlighet att förklara för fotbollslandslagets förbundskapten Janne Andersson, som stod på det rosa flaket då han till skillnad mot många andra inom idrottsvärlden inte mumlar att sport och politik inte hör ihop och fegt håller sig undan, att AIK är bättre än Norrköping.

Behövs verkligen Pride i vår tids Sverige? Frågan ställs då och då och även om det finns personer som är bättre skickade att besvara den än en hetero så vill jag slänga in mina 50 öre.

Runt om i världen förtrycks sexuella minoriteter. Homofobin är utbredd: i Orlando mördades för någon månad sedan 49 människor på en hbt-klubb.

Sant är att hbtq-personer har det bättre i Sverige än i många andra länder. Men även här måste striden för alla människors lika värde föras.

I riksdagen sitter ett parti som låtsas stå på dessa minoriteters sida, men som i själva verket består av en samling böghatare som vill piska upp hat mot muslimer. Nazister har gått till attack mot Stockholm Pride och från förorter kommer rapporter om unga människor som kontrolleras och som har mycket svårt att komma ut.

Så ja, Pride behövs. Pride är kamp. Och det är fantastiskt och vackert att tåget har blivit Stockholms största evenemang.

ARTIKELN HANDLAR OM