Nima Daryamadj

Fördomsfullt försök att smälta in i Kurdistan

KOLUMNISTER

Shit!!! Å fan!!! Wow!!! No way!!!

Så lät varje kompis som fick höra att jag skulle resa till irakiska Kurdistan. De strödde utropstecknen omkring sig och fick ögon stora som tallrikar, som om jag precis hade förvandlats till Åsne Seierstad mitt framför ögonen på dem.

Europeiska vägrade låta mig teckna reseförsäkring hos dem med hänvisning till ”UD:s avrådan från ’onödiga resor’ till området.” Min försäkran (!) om att resan visst var nödvändig hjälpte inte.

Mina päron serverades en vit lögn eftersom jag visste att blotta ordet ”Irak” skulle väcka associationer till halshuggningsfilmer och göra morsan sömnlös och vithårig på stört. Följaktligen blev min officiella destination den turkiska delen av Kurdistan. Argumentet att ”den kurdiska delen av Irak är en oas av säkerhet jämfört med den arabiska delen” skulle antagligen inte bita på en iransk mor som på heltid ägnar sig åt oroande på proffsnivå.

Men så är det, jämfört med kaoset i resten av Irak är Kurdistan välmående och säkert. På vägarna mellan varje stad finns det otaliga kontrollpunkter som ser till att terrorister inte tar in vapen.

Även om det snart skulle visa sig att Kurdistan var mindre farligt än säg centrala Stockholm under en alkoholstinn fredagskväll, var jag ändå lite nojig innan resan. Överhuvudtaget gillar jag inte att ha ordet turist blinkande på pannan. Man kanske skulle försöka smälta in med hjälp av en rejäl kurdmustach?

Sagt och gjort. Det enda problemet med min kurdifiering var att jag hade glömt bort mitt axellånga hår.

I stället för att se ut som sångstjärnan Ibrahim Tatlises eller gerillaledaren Abdullah Öcalan såg jag nu ut som en tysk gayporrskådis! Det var bara att raka rent.

Nästa problem var att jag veckan innan hade varit på min brors bröllop. Av någon anledning stör sig brorsan på mina ögonbryn. Fastän de inte alls är buskiga gnäller han över min ”unibrow” varje gång vi ses. När han denna gång gav mig rena rama ordern att plocka dem gick jag med på det – vad gör man inte för att brorsans bröllopsdag ska vara perfekt?

Följaktligen skulle jag nu åka till ett konservativt lands mest konservativa storstad – med plockade ögonbryn och långt hår. ”De kommer tro att jag är bög och stena mig”. En sen natt på väg till hotellet kommer jag att bli gruppvåldtagen och efteråt får gärningsmännen milda straff eftersom domstolen lär tycka att ”med det utseendet bad han om det”.

I min iver att se ut som mannen på gatan (tänk kedjerökande gubbe som spelar backgammon i invandrarförort) skippade jag jeans och t-shirts (signalerar att man kommer från Europa) och tog i stället med mig mina mest ”vuxna” (tråkiga och fula) skjortor.

En vecka senare satt jag i en blank hotellobby i staden Dohuk, iklädd full gubbmundering (”Haute couturk”, som jag kallade det) och tittade på alla unga studenter som rest dit från de mer progressiva städerna Suleymaniya och Erbil. De bar jeans och tajta färgglada t-shirts med västerländska märken på. Frisyrerna var geléstajlade och majoriteten av snubbarna hade tydligt plockade ögonbryn – vissa med läskigt knivskarpa kanter.

Jag frågade herren bredvid mig om han inte ansåg det vara oanständigt och lutade mig bakåt för att njuta av den kommande tiraden om ”dagens vilsna ungdomar”. Gubben skakade obekymrat på huvudet: ”Normal. Model 2008”.

Publisert:

Aftonbladet

/

Kolumnister

/

Nima Daryamadj

ÄMNEN I ARTIKELN

Nima Daryamadj