Alla skjuter budbärare

Det handlar sällan om vad som sägs utan vem som säger det. Om vi ska tro på det som sägs, alltså.

Foto: ROD SEARCEY/TT/Adam Jacobs
Kate Marvel, Yuval Noah Harari, Jordan B Peterson.
KOLUMNISTER

I veckan lyssnade jag på en intervju med Kate Marvel, klimatforskare vid NASA och Columbia University, och hon fick frågan om hon någonsin lyckats övertyga och omvända en inbiten ”klimatförnekare”.

– Min far, svarade hon.

Där blev jag nyfiken. Det är liksom inte typiskt äldre män att byta verklighetsuppfattning och jag har väl sett en och annan dotter mästra en och annan far utan omedelbar framgång.

Det räcker inte alltid med att hon har rätt. Så att säga.

Nyfikenheten skärptes när Kate Marvel berättade mer om sin far.

– Han är republikan, har alltid röstat republikanskt och brukade tänka att det här med klimatförändringarna är nonsens, en liberal konspiration.

Men hur gick det till, undrade sällskapet i podcaststudion.

– Min far vet att jag älskar honom, började Marvel och satte ett första finger på en ”medfödd” förmån i drabbningen.

Om du ska sticka hål på någons bubbla är det nästan en nödvändighet att ni delar en annan bubbla och att ytspänningen i den bubblan inte bryts under tiden. Det sistnämnda kräver besinning.

– Jag kallade honom inte idiot, jag sa inte att jag hatar honom eller ”du förstår ingenting”.

Så rart! Men förmodligen också sant. Faktaresistens bottnar sällan i oförmåga att förstå, det finns gott om smarta människor som inte begriper allvaret i klimatfrågan. Lejonparten av politikerna i den svenska riksdagen till exempel, för även om vi lever i ett land där klimatkrisen tas på ovanligt stort allvar i ovanligt breda skikt av politiken liknar debatterna kring ämnet fortfarande pliktskyldiga charader, men det handlar kanske också om en rädsla för att skrämma väljare med den radikalitet som verkligheten egentligen kräver.

Så det räckte med kärlek för att dyrka upp Marvels far? Nej. Det hade varit mysigt förstås men nyckeln hängde inte på en krok i den gemensamma bubblan.

– Det som verkligen övertygade min far var orden ”vet du vem som tar det här med klimatförändringarna på riktigt stort allvar? Den amerikanska militären. Och försäkringsbolagen.”

Hon behövde rimligen också förklara varför de här institutionerna tar frågan på riktigt stort allvar, hur det är en ödesfråga för militären eftersom klimatförändringarna är en katalysator för konflikter och flyktingströmmar, och hur det är en ödesfråga för försäkringsbolagen eftersom människor i USA:s kuststäder tecknar försäkringar på sina hem.

Marvel hittade en avsändare som hennes far litar på.

– Min far lyssnar inte på en vetenskapare som bor i Brooklyn men han lyssnar på militären och han lyssnar på storföretagen.

Aha. Tänkte jag. Det var konstigt tänkt för det är ju ingenting nytt. Jag vet ju att det är så här, att det inte handlar om vad som sägs utan vem som säger det, att alla skjuter budbärare, ändå hör jag ett aha dra genom huvudet varje gång jag påminns om det.

Jag glömmer. Kanske för att det finns motsatsförhållanden som krånglar till det, budbäraren är ju bara viktigare än innehållet när vi inte håller med. När budbäraren bekräftar min verklighetsuppfattning är det tvärtom en fördel om rösten kommer från andra sidan.

För några veckor sen stod jag på en scen i Göteborg och pratade om ungefär det här i ett panelsamtal om populärvetenskap. Det var inte så mycket publik i salen (på grund av det fina vädret) (förstås!) och videoupptagningen har bara 91 visningar på youtube (på grund av det fortsatt fina vädret!) så jag kan väl ta mig friheten att citera mig själv utan att bli tjatig.

– Vi pratar mycket om att det finns en vetenskapsfientlig antietablissemangsrörelse i samhället nu men det är egentligen en skev förenkling av vad som händer för många i den här rörelsen har ingenting emot etablissemanget när etablissemanget håller med dem, eller när vetenskapen säger ”rätt saker”.

Jag använde psykologiprofessorn och livscoachen Jordan B Peterson som exempel, en influencer på youtube som blivit något av en halvgud inom alt-right-rörelsen. Inte bara där och inte för att han själv kan sorteras in i rörelsen, utan för att han drar rätt slutsatser – och då spelar det liksom ingen roll att han kommer från universitetsvärlden och tillhör etablissemanget. En stor del av hans framgång kan nog tvärtom spåras till att han är en del av den lärda kretsen och kan erbjuda en akademisk legering åt de magkänslor som gror i rörelsen.

Alla vill ha en vetenskapare på sin sida, i brist därpå en filosof, i brist därpå en ekonom eller åtminstone en ledarskribent, i brist därpå en A-kändis, i brist därpå någon som sjöng i ett band en gång.

Alla letar ambassadörer i etablissemanget. Var de bor, hur mycket de tjänar eller hur många högskolepoäng de har spelar ingen omedelbar roll för deras risk att sorteras till “etablissemanget!” av en eller annan populist.

Det kan förstås inte uteslutas att den där psykologiprofessorn på youtube har åtminstone någon poäng men då hade jag nog behövt lyssna innan Ivar Arpi föreslog att jag skulle göra det.

Men jag tror också att det är sunt att vara misstänksam mot den som blir profet på en kant. Om du verkligen vill lära dig någonting.

Att jag och Hanif Bali är helt och hållet överens om att Yuval Noah Hararis bästsäljande tegelsten “Sapiens” är en bok som alla (förutom den tredjedel av mänskligheten som redan läst den) borde läsa innan de läser någonting annat betyder förmodligen att det faktiskt är så.

ARTIKELN HANDLAR OM