En förvånande hobby

KOLUMNISTER

Vi har alla böjelser.

I min omgivning finns människor som vigt sina liv åt allt från datorspel till tekannor. Själv ägnade jag ohälsosamt mycket tid åt Palmemordet under några av mina tonår.

Men här och nu, klockan för sent på Berns balkong, har jag börjat diskutera fritidsintressen med en skäggig man, alkoholgraden har redan raderat alla anledningar, men han är fullkomligt allvarlig när han säger:

Jag tränar.

Som en hobby, undrar jag.

Ja.

Alltså, det är ditt intresse att träna?

Ja.

Badminton?

Nej, på gym. Jag cyklar, lyfter vikter. Håller mig i form, du vet.

Och det är ditt intresse?

Ja.

Det började redan på förmiddagen. Jag stod på Centralstationen i Stockholm och såg en liten oansenlig affisch för Umeå universitet.

Affischnamnet var en Helt Vanlig Student, och för att poängtera exakt hur vanlig killen var hette han naturligtvis något som folk på universitet brukar heta – Olof, Roger, Bödvar – och berättade dessutom i en faktaruta om sina intressen.

”Hobby: träna.”

Jag stod där och stirrade.

Ungefär som jag nu stirrar på mannen med det fåniga lilla skägget.

Ja, han är också som ett tvärsnitt genom Sverige. Sökte antagligen till ”Paradise Hotel” i mitten av 2000-talet men sa till polarna att det bara var på skoj. Har minst en gång i livet på allvar övervägt att köpa en t-shirt med trycket: ”Visa brösten så får du popcorn” men nöjt sig med en tribal mellan skulderbladen. Han uppskattar att ta en öl med kompisarna och har legat med – helt i enlighet med Folkhälsoinstitutets genomsnitt – 0,8 tjejer med silikonbröst. På vardagarna källsorterar han efter humör.

En helt vanlig svensk medborgare.

Och hans största intresse är att träna.

Det känns ungefär som när man kommer hem från en utlandsresa och upptäcker att köttfärs är dagens största nyhet.

Hur länge har jag sovit?

Jag som trodde att träning var i samma genre som att borsta tänderna. Åka tunnelbana. Byta till vinterdäck. Torka sig i stjärten. Handla mat. Klia sig i näsan.

Någonting man gör.

Ingenting att betrakta som en hobby eller livsstil.

Mer som ett måste.

Men ju längre tystnaden blir, desto mer självklar blir vår gemensamma insikt. Han har rätt och jag har fel. Mannen med det fåniga lilla skägget är ett med sin samtid.

Jag har ett helt folk emot mig.

Och de har alla väl definierade triceps.

ARTIKELN HANDLAR OM