Att våldtäkt existerar är ALLAS problem

KOLUMNISTER

Jag lärde mig att simma när mina äldre syskon slängde ner mig i den djupaste delen av poolen. Nu känns det som att det kommer att ske igen därför att en manlig vän och jag har bestämt oss för att sätta ihop en gatuteaterpjäs tillsammans.

Att skriva en bok är visserligen att klä av sig men att spela teater är att strippa i direktsändning. Vem som helst kan avbryta föreställningen eller bara gå förbi. Till gatuteater har ingen köpt biljetter eller planerat för en intim teaterkväll. Genren är ett oväntat och överraskande sätt att komma i kontakt med människor på.

Varför har just jag som varken är skådespelerska eller gatumusikant bestämt mig för att spela gatuteater?

Projektet är en uppgift på en av de kurser som jag tar på universitetet här i New York. Tanken med den korta pjäsen är att väcka uppmärksamhet och att sätta ihop en dramaturgiskt intressant och uppseendeväckande liten miniföreställning på en allmän plats. Meningen är att ta upp ämnen som inte diskuteras så ofta offentligt.

Jag gick hem och skrev en kort pjäs om en våldtäkt. Och se där, professorn blev alldeles till sig. En sådan text kan inte uppföras offentligt, den är alltför privat, herregud, åskådarna kommer att bli generade, sa han. På gatan hinner publiken inte gardera sig, förklarade han.

Nej, det var just det, på gatan finns det inget sätt att värja sig. Och det är därför våldtäkter sker varje dag,

i Västerås som i New York. Mitt på dagen, mitt i natten, i parker och i sovrum, på måndagar och lördagar. Våldtäkter sker medan folk går förbi och tänker på intet just.

Jag fick höra att min pjäs skulle passa jättebra på en intim liten teater, kanske kunde jag framföra den för en kvinnogrupp av något slag? Kanske på antivåldsdagen?

Jag blev uppriktigt sagt förbannad. Detta är ju en del av problemet. Varför ska alltid det som handlar om våldtäkt gömmas undan bland kvinnogrupper eller sättas upp på en betalteater?

De lite mer sensationella våldtäkterna hör man ibland talas om.

Men vad händer med de kvinnor som inte var med om en ovanligt våldsam överfallsvåldtäkt? Får deras röster inte göra sig hörda?

Jag kunde inte sova natten efter att professorn föreslagit att min pjäs skulle sättas upp på en kvinnojour. Själva tanken med projektet var ju att ta upp ett ämne som ingen människa hade väntat sig just där, just så, i just det gatuhörnet, mitt på blanka dagen.

Dagen efter tog jag upp samtalet igen och nu får min vän och jag genomföra vårt projekt. Visst lär det bli intensivt för alla inblandade, men hur "intensiv" är inte en våldtäkt? Det är otroligt viktigt att inte "kvinnofrågor" samlas i en hög av just "kvinnofrågor".

Att våldtäkt existerar är alla människors problem, varje dag, året runt.

Jag blir alltid lika chockad när jag tänker på hur många av mina vänner som har varit med om något som liknar det jag beskriver i min pjäs. Tänk då på alla som tystats ner, som aldrig vågat berätta. Tre av tonårstjejerna jag arbetar med har anonymt lämnat in dikter om våldtäkter bara denna vecka.

Jag har varken spelat gatuteater eller solodansat framför publik förut och nu när jag väl ska göra det så handlar det om våldtäkt.

Jag har verkligen tagit mig vatten över huvudet, men som sagt, är det inte det bästa sättet att lära sig att simma på?

Elin Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM