Fram för gammal hederlig verklighetsflykt

KOLUMNISTER

Verkligheten är som den är. Det är dess främsta egenskap och ingenting man kan göra något åt. Man får leva med den oavsett vilken skepnad den väljer att presentera sig i för en i varje givet ögonblick. 

För det mesta går det bra, man kan samexistera fredligt med verkligheten, utan större friktion. Men då och då får man nog av den, kommer ur fas.

Diskrepansen mellan den verkliga, just då pågående, verkligheten och ens egna föreställningar om hur den borde vara
– kul, generös, humoristisk, inbjudande och förlåtande – blir oöverbrygglig.

Det finns bara ett enda sätt att göra slut med verkligheten och en sådan drastisk åtgärd vill man inte att någon någonsin ska
behöva vidta. Man kan försöka kämpa mot verkligheten men den visar sig alltid vara en alltför mäktig opponent. Vissa försöker överlista och ligga steget före den men det fungerar inte heller särskilt ofta, inte ens för de allra slugaste av oss. Att förhandla är lönlöst, verkligheten gör alltid exakt som den vill.

Vad återstår då för oss som mestadels gillar verkligheten och som gärna vill fortsätta vara med, för att se vad som kan hända bakom nästa krök, men som samtidigt förstår det futila i att slåss mot väderkvarnar? Alltså alla vi som vare sig vill checka ut permanent eller stånga huvudet blodigt mot inbillade väggar?

Jo, kära ni, det är gammal hederlig eskapism. Verklighetsflykt med andra ord. Eller verklighetspaus om man hellre vill kalla det så.

Eskapismen har dåligt rykte. Realisterna rasar mot den och menar att det enda rätta är att ta tjuren vid hornen direkt och inte ägna sig åt strutsbeteende.

Duktighetsivrarna, som manar till ständig effektivitet, tycker att den bara är till för dagdrömmare och latmaskar. 

Intellektuella fnyser föraktfullt åt eskapismen som något bara sämre kognitivt bemedlade ägnar sig åt, då gärna genom att titta på korkade filmer, gegga ner sig i sina Facebook-flöden eller i bästa fall läsa dåliga böcker.

Men jag tycker att man ska nyansera bilden av eskapism en smula, upprätta den som överlevnadsmekanism och inte bara se den som ett svaghetstecken hos människor som inte orkar deala med den givna handen.

Jag har ofta skämts för mina egna eskapistiska böjelser men börjar alltmer omfamna och acceptera dem som harmlösa och kanske rent av nödvändiga.

För närvarande pausar jag verkligheten genom att knarka inredningstidningar och auktionssajter. Jag blundar och försöker föreställa mig hur den ena eller andra svindyra soffan, maffiga, antika kristallkronan eller designade lyxspisen skulle kunna se ut hemma hos mig trots att jag mycket väl vet att jag aldrig kommer att köpa dem. 

Jag fantiserar om att riva ner ett par väggar och bygga en enorm spaavdelning i lägenheten där jag kunde tillbringa mina dagar i värdig avskildhet.

Att barnen då skulle bli av med sina rum är inget som bekymrar mig i fantasin. 

Jag skulle ha en enorm plungepool i mitten och ett tak med små hål i som bildar en stjärnhimmel i valvet, som jag sett på en gammal osmansk hamam i Istanbul. Och orientaliska mattor på golvet. Det kan man inte ha i våtutrymmen, tänker nu kanske en vän av ordning. 

Men ordning och avlopp och hur saker hänger ihop logiskt har ingen plats i föreställningsvärlden och det är det som är så trösterikt med den.

Någon gång i framtiden, ingen vet exakt när men kanske till våren, kommer verkligheten återigen att anta en skepnad som jag känner att jag kan hålla jämna steg med. Man vet aldrig exakt när det händer men så småningom inträffar det.

Då kommer jag att trycka på playknappen igen. 

Tills dess fortsätter jag drömma lyckliga, verklighetsfrånvända dagdrömmar om heminredning.

ARTIKELN HANDLAR OM