Sverige och Stockholm har all anledning att vara stolta

KOLUMNISTER

Det är dagen efter dagen och Stockholm tycks ha klarat det första provet människor ställs inför efter en terrorattack. Att hålla ihop, krama om varandra och låna ut telefonen till okända människor som söker sina anhöriga och inte har någon täckning.

Jag följde händelserna från Paris i går med den bisarra känslan av att jag sett den här filmen förr. Minst två gånger.

Manualen sitter där: In på Facebook och säkerhetsmarkera, belasta inte det vanliga telefonnätet, familjen först, sen vännerna, sen kollegerna. Man lär sig terror också.

Sverige och Stockholm har all anledning att vara stolta över reaktionerna i går. Ett i grunden tryggt samhälle går ihop och öppnar dörren vid nationella katastrofer.

Min granne, en 25-årig parisare med föräldrar från Marocko, messade mig i går kväll att han just skulle boarda ett plan mot Stockholm. Han ville veta om det var ”säkert”.

”Ja då”, svarade jag.

”Jag menar, tror du att folk kommer titta annorlunda på mig för att jag är arab?”.

”Åk”, sa jag, medveten om att det förmodligen är nu i helgen som Stockholm kommer att visa upp sig från sin bästa sida.

Frågan är vad som händer på måndag.

När satirtidningen Charlie Hebdo och en kosherbutik attackerades i januari 2015 svarade Paris med den mäktigaste reaktion jag upplevt. Den ”Republikanska marschen” söndagen efteråt är fortfarande den största manifestationen i landets och stadens historia. En och en halv miljon människor samlades med pennor i luften och upproriskt försonliga budskap på hemmagjorda plakat. I tidningar och tv citerades Voltaire och Rousseau.

I Sverige har vi varken samma blodiga revolutionshistoria eller samma korta avstånd till de gamla filosoferna. Svenska skribenter skrev i går istället om skakiga dagishämtningar och undrande barn. Sociala medier fylldes av ögonblicksbilder av ett sammanhållet och solidariskt Stockholm ackompanjerat av oändliga hjärtemojis och en plötslig nationalstatsvurm som för en gångs skull kändes helt oproblematisk.

Det är i katastroflägen och undantagstillstånd som någon form av nationell identitet är lättast att uttyda. I Sverige är det ofta det vardagliga, hyggliga och praktiska som träder fram. ”Är du strandad i Vasastan och behöver skjuts till Bandhagen? Bil avgår om en timme.”
Det är också ett kitt som håller ihop ett samhälle i chock.

Stockholm klarade det första provet och allt annat hade faktiskt varit överraskade. Sverige är ett, internationellt sett, säkert och välmående land med högt förtroende för institutioner, politiker och varandra. Det är på måndag jobbet att hålla ihop landet börjar på riktigt.

I Frankrike, liksom nästan alla andra drabbade länder, ökade hatbrotten mot landets muslimer efter de båda terrordåden 2015 markant. Judiska skolor och institutioner, som var redan skyddade, försågs med ännu tyngre beväpnade vakter. Själv klev jag vid ett par tillfällen av tunnelbanan i förtid när nordafrikanska män med stora dunjackor och flackande blickar klev på. Det är inga stolta ögonblick, men överlevnadsinstinkten lyssnar sällan på sannolikhetsresonemang eller ens antirasistiska budskap.

Gårdagens vansinnesfärd på Drottninggatan i Stockholm får, i jämförelse med liknande lastbilsattentat i Nice och Berlin, betraktas som relativt misslyckad. Vad det nu gör för skillnad för anhöriga till de fyra dödsoffren och de skadade som kanske aldrig får tillbaka livet som det var. Efter varje terrorattack finns en betydligt större skara människor som tagit psykisk skada av dådet. I samband med attentatet i november 2015 i Paris, som krävde 130 liv, räknar psykologer med ungefär 4 000 ”indirekta offer”. För anhöriga och vittnen väntar månader och år av mardrömmar, ångestattacker och ibland oförmåga att hålla ihop vardagen, långt efter att nyhetsrapporteringen gått vidare till andra händelser.

Olika länder reagerar olika på terror, men över tid ersätts nästan alltid den initiala värmen och öppenheten med något annat. Tonläget växlar upp i debatten, extremistpartier gynnas i opinionen och blickarna på bussen blir vaksamma. Det återstår att se hur bra Sverige står pall för livet efteråt.

ARTIKELN HANDLAR OM