Mejla

Johanna Frändén

Kroppskontakt och kärlek i coronans tid

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: TT

Föga anade företrädare för Dansk Folkeparti att deras gamla käpphäst ”i Danmark tar vi i hand när vi hälsar” skulle få så kännbara konsekvenser ett drygt år senare. Det var i slutet av 2018 som Folketinget röstade igenom lagen som säger att nyblivna danskar måste skaka hand när de tar emot sitt nationalitetsbevis vid medborgarskapsceremonin.
Ingen handskakning, inget nytt pass.

Vem det nya lagförslaget riktade sig till brydde sig Dansk Folkeparti inte ens om att mumla bort. Man pekade – mycket danskt – ut främst kvinnliga muslimer som målgruppen.

 

Och här hade kanske sagan kunnat vara all om inte coronaviruset smugit sig in i leken 15 månader senare. Myndighetspersonal och danskar i allmänhet uppmanas å det strängaste att inte längre hälsa i hand, ett sorts moment 22 för Henrik Hvidesten, borgmästare i staden Ringsted, som fick lägga förra fredagens planerade medborgarskapsceremoni på is.

– Självklart är det här en tråkig situation för de som nu måste vänta på att bli danska medborgare, men vi tar myndigheternas rekommendationer på största allvar, förklarade migrationsminister Mattias Tesfaye.

Uppskjutandet innebär bland annat att de minderåriga som hinner fylla 18 innan medborgarceremonin kan anordnas nästa gång lär få gå igenom hela ansökningsprocessen igen.

Det danska exemplet visar hur absurda konsekvenser lagstadgade hälsningsförfaranden kan få. Men den säger också något viktigt om det globala och historiskt allmänmänskliga behovet av att hälsa på varandra under någorlunda organiserade former.

 

Att coronaviruset vänder upp och ner på en lång rad självklara inslag i vardagen är uppenbart. I Frankrike instrueras vi att tvätta händerna ofta – något som åtminstone den manliga delen av befolkningen är chockerande dålig på, enligt statistik – samt att nysa i armvecket. Det senare är en självklarhet för många svenskar, men en mycket oelegant gest enligt många fransoser, som uppfostrats att nysa lite diskret i en knuten näve.

Myndigheter rekommenderar också människor att avstå den obligatoriska kindpussen när man träffar vänner och bekanta, ett råd som är en större utmaning för de flesta.

”Varför ska vi träffas för om jag inte ens får hälsa på dig?” skrev en kompis lite surt häromdagen när jag föreslog en lunch helt utan kroppskontakt.
I samband med matchen mellan Real Madrid och Barcelona i Madrid häromveckan avfärdade flera kollegor på plats mina kindpussreservationen som hysteri. Så djupt kan ett hälsningsförfarande sitta. I Frankrike räknar man med att fem minuter varje dag, eller tre hela arbetsdagar per år, går till spillo på landets kontor när folk ska pussa varandra god morgon.

 

De senaste veckorna har ett gäng alternativa hälsningsförfaranden introducerats, från en fothälsning i Kina, till armbåge mot armbåge-varianten i EU-parlamentet. Att helt avstå hälsningsritualer känns spontant som en ganska enkel nödlösning under coronavirusets härjningar. Men människor behöver alldeles tydligt ett sätt att bekräfta varandras tillvaro som går utanför det verbala.

Det här kommer sätta sig så klart, kindpussarna är på väg att försvinna också i södra Europas mer taktila kulturer de här veckorna. Men det finns ju tillfällen där kroppskontakt är mer eller mindre obligatorisk.

Frågan aktualiserades för en person i min omedelbara närhet i veckan, när hon skulle träffa en man under former med potentiellt erotisk utgång. Och här saknar jag, jag menar hon, för en gångs skull svar.

Hur sköter man de mer romantiskt laddade mötena våren 2020? Ska vi helt enkelt avstå dem? Hur är det egentligen med kärlek i coronans tid?

Av: Johanna Frändén

Publicerad:

LÄS VIDARE