Mejla

Alex Schulman

Jag har upplevt ett mirakel – har du?

Publicerad:
Uppdaterad:

”Charlies "Älskling" har ockuperat våra liv”

Jag upplevde något helt och hållet övernaturligt för några dagar sedan.

Plötsligt sa Charlie Schulman, 6 månader, ”Älskling” tydligt och välartikulerat.
Plötsligt sa Charlie Schulman, 6 månader, ”Älskling” tydligt och välartikulerat.

Kanske skulle man kunna beskriva det som ett mirakel. Bokstavligt menat, alltså – ett mirakel. Jag har varit skakad och omtumlad ända sedan dess. Och jag har funderat på att berätta om händelsen för min omgivning. Men det är svårt. Hur ska man berätta att man varit med om något så ofattbart utan att uppfattas som en lögnare eller idiot?

Jag träffade min bror Calle i går kväll och jag frågade honom om han varit med om något övernaturligt någon gång och han tänkte länge innan han svarade:

”Jag hade en dröm om World Trade-kraschen. Jag satt i ett flygplan.

Jag tittade ut och såg New Yorks skyline. Jag åkte jämsides med skyskraporna, längs med dem, piloten gled mellan byggnaderna. Det var inga moln på himlen, så fruktansvärt klart där ute. Ingen talade i planet, det var alldeles lugnt. Jag såg World Trade-byggnaderna där borta och så gjorde planet en gir och jag förstod genast: det här planet kommer att åka rakt in i World Trade Center. Det blev oroligt. Planet ökade farten. Någon skrek. Då vaknade jag.”

Jag förstod att det måste varit en drabbande dröm, men jag begrep inte hur den kunde vara övernaturlig.

Calle svarade: ”Jo, jag drömde det hösten 1999, två år innan det hände i verkligheten.”

Jag sa ”herregud” och Calle sa ”ja” och sen satt vi tysta. Jag frågade varför han inte berättat om det här. Han sa att han visste att ingen skulle tro honom. Tystnad.

”Minns du eldklotet i torpet”, frågade Calle.

Det är klart att jag minns eldklotet, trots att det var 25 år sedan.

Sommar på torpet i Värmland. Jag och mina bröder tittade på tv när ett skarpt lysande eldklot reste sig från bokhyllan och svävade framför oss. Det närmade sig oss där vi satt orörliga och med öppna munnar, jag fick en känsla

av att det gjordes sig redo att attackera oss, men så kom klotet plötsligt på andra tankar och svävade iväg, ut från vardagsrummet, genom hallen och ut genom den öppna ytterdörren. Och så var det borta.

Kvar satt tre tysta bröder i soffan. Vi kunde inte formulera oss. Orden räckte inte till. Ingen av oss kom ens på tanken att berättade det här vidare vi visste att reaktionen skulle bli ett snett leende, ett ”nämen oj” och en klapp på axeln.

Och jag inser att risken för att detta ske ännu en gång är stor. Men detta är vad som hände för några dagar sedan.

Jag och min fästmö Amanda satt vid stranden i Thailand. Det var kvällning, men inte mörkt. Vi skulle snart

äta och retade aptiten med en drink. Jag drack Dry Martini, Amanda drack ett glas vin. Vår sex månader gamla dotter Charlie fanns i barnvagnen alldeles framför oss. Charlie satt upp tyst och koncentrerad, försökte greppa ett dinglande snöre som hela tiden gled henne ur näven. Vi skålade och tittade ut över havet. Plötsligt lät Charlie på ett så underligt sätt. En lång vokal, som lät varken glad eller ledsen, ett belåtet jämrande. Vi inväntade att hon skulle tystna, men hon fortsatte med detta märkliga ljud.

Till slut böjde sig Amanda fram mot Charlie och sa: ”Älskling...”

Charlie tystnade genast, tittade en sekund förundrat på Amanda och sa: ”Älskling.”

Jag misstog mig inte. Hon sa det väldigt tydligt och artikulerat, som en vuxen. Och hon missade inga konsonanter och hon tonerade perfekt. Hon sa verkligen: ”Älskling.”

Jag reagerade väldigt starkt. Mina tårkanaler fylldes, jag började gråta.

Håret reste sig överallt på min kropp. Men Charlie bara satt kvar i tystnad.

Vi har inte pratat om annat sedan dess. Charlies ”Älskling” har ockuperat våra liv. Vi var båda överens om att det här är inget man kan berätta för andra, även om man vill.

Men jag har ändrat mig nu. Jag är ganska säker på att mirakel sker.

Sådana här oförklarliga saker händer överallt, hela tiden. Och de som blir vittne till dem har alla samma problem att passa in händelserna i sina rationella världar. Det går inte, så de låter oftast bli. De håller tyst.

Det finns säkert tusentals oberättade mirakel där ute. Händelser som är så oförklarliga att man avfärdar dem som hjärnspöke och begraver i minnesarkiven. Tänk om de skulle berättas! Skulle inte världen bli en ljuvligare plats då?

Så. Kom igen!

Jag har berättat. Nu är det er tur.

Av: Alex Schulman

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN