Vi måste lyssna mer på bödlarna

KOLUMNISTER

Jonathan Littell har skrivit en roman som handlar om en SS-officer som berättar om sin historia. Fortfarande är det tydligen en väldigt kontroversiell grej att göra. Folk har blivit upprörda. Att någon har haft mage att skildra förintelsen ur bödelns synvinkel.

Längre än så har vi inte kommit.

Det är som när Bruno Ganz spelade Hitler i ”Undergången” och folk gick i taket över att Bruno gav ondskan mänskliga drag. Vad skulle han annars ha för drag?

Hitler var människa. Det skulle vara skönt att lägga skulden för förintelsen på något annat släkte än vårt. Men svårt. En slags revisionism vore det också.

Förintelsen handlar om mänsklig ondska i kombination med storskalig, vansinnig och industriell effektivitet. Det finns mänsklig ondska i kombination med amerikansk uppfinningsförmåga (Hiroshima). Och det finns mänsklig ondska i kombination med kommunistisk byråkrati (till slut hade alla angett alla så det fanns inte så många kvar som kunde administrera det hela).

Men det är ju inte heller det som kommer att vara utmaningen inför framtiden. Att hindra tyskar från att gasa ihjäl judar i koncentrationsläger. En gång till. Eller att få amerikanare att sluta att sjunga sånger om hur USA skall bomba gulingar med napalm. En gång till.

Den vakten tror jag nog att vi klarar. Problemet är att det kommer nya sånger. Tycker vi att det är ett problem att amerikanska soldater sjunger på ramsor som ”döda sandniggrerna, döda sandniggrerna” och ”hitta dig en lekplats, dra dit en massa barn, släpp napalmen utan tjafs, grillfest hela dan” samtidigt som de får lära sig att det inte finns civila irakier. Bara terrorister. I alla storlekar.

I Joshua Keys självbiografiska bok ”En desertörs bekännelse” kan man läsa en förövares berättelse om en ondska som pågår i dag. Om systematiska nattliga räder mot civila irakiers hem.

”Det kändes som om jag hade dropptillförsel rakt ut i blodet från en påse med rent adrenalin. Det var bland det mest spännande jag någonsin gjort. Så efter den första kicken längtade jag efter mer. Jag ville sätta dit de satans jävla terroristerna.”

I början intalade sig Joshua att det berodde på otur att de aldrig hittade någonting (mer än skräckslagna familjer). Det blev en rutin att göra tre, fyra tillslag per natt. Att föra ut kvinnor och barn, misshandla de manliga familjemedlemmarna blodiga, skära upp madrasser, ha sönder kylskåp och välta bokhyllor. Varje manskönad person över 1,50 blev handfängslad, fick en säck över huvudet, och slängdes in i en fem ton tung lastbil som plikttroget väntade utanför varje hus de stormade.

”Vi klarade inte att fånga eller få syn på de riktiga motståndsmännen/.../Då fick det duga med civila i stället”.

Joshua Key säger att han aldrig bevittnade något My Lai 1968 i Irak – och det är väl just det som är poängen. Att inse att man bevittnar Irak – i Irak.

När några amerikanska soldater ur en pluton halshugger fyra irakiska män genom att skjuta av dem skallen. Killen som irrade omkring efteråt och skrek ”fan alltså, vi fick frispel” samtidigt som två av de andra soldaterna skrattade och sparkade omkring huvudena som om de spelade boll.

När en grupp kvinnor förs in i ett hus under en nattlig räd, och Joshuas pluton får order om att stå vakt utanför. Fyra amerikanska militärer som stängde dörrarna bakom sig, och kvinnornas skrik som hördes i över en timme.

Flickan i sjuårsåldern som bodde i ett hus utanför sjukhuset där Joshua stod vakt. Hon som tog med sig hembakt bröd till honom. Som en dag hade med sig ett glas vatten. Och som en annan dag kom springande mot honom när hennes huvud exploderade som en svamp till det dova ljudet av en amerikansk M-16.

Jonathan Littell har sagt att han är mer intresserad av att lyssna på förövare än offer.

Jag håller med.

Det är sanningskommissionerna världen behöver.

ARTIKELN HANDLAR OM