Makten över politiken glider ur deras händer till lärda häxdoktorer

Foto: Illustration: PAUL WALLANDER
SKRÄMDA Varken Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt vågar säga emot när mumbo jumbo kläs i nationalekonomisk språkdräkt. De hamnar helt i händerna på universitetens nationalekonomiska institutioner.
KOLUMNISTER

På den tiden teologin var den ledande vetenskapen, från vår tideräknings början fram till 1700-talet, kunde högern stödja sig på dogmen att Gud alltid stod på den besuttnas sida, ”Åt dem som har skall varda givet”.

Därefter tog juridiken över som ledande vetenskap inom politiken och då kunde högern stödja sig på tesen att den privata äganderätten var grunden för allt mänskligt och samhälleligt liv och att alla lagar (politik) måste anpassa sig därefter.

I vår tid när nationalekonomerna tagit över kan högern stödja sig på den vetenskapliga sanningen att rika människor blir flitiga om de får mer pengar, medan fattiga människor i ett sådant eventuellt fall blir lata.

Det vill säga, skattesänkningar för de rika gör att de ”sätter fart på hjulen” och skapar jobb och tillväxt. Medan fattiga människor blir passiviserade i bidragsberoende.

Detta är en högst konventionell högertanke, ingenting konstigt med det. Problemet är att den har maskerats i vetenskaplig skrud. Den högst inexakta och ibland högst tvivelaktiga ekonomiska vetenskapen har som en gökunge ätit sig in i vår tids politik. Som politisk ledstjärna är nationalekonomi knappast bättre än astrologi eller teologi, men numera är det den som gäller.

Processen att förvandla högerorienterad ekonomisk teori till vetenskaplig sanning har pågått sedan 1930-talet. Inför den enorma arbetslösheten i Tyskland, framkallad främst av börskraschen i New York 1929, uppstod en mycket klar motsättning höger-vänster. Vad högern då, som nu, betraktade som vetenskaplig krishantering var att man måste sänka skatterna för de rika så att de satte fart på hjulen och vidta häftiga nedskärningar i alla arbetslöshets- och socialbidrag. Vänstern ansåg att man måste satsa mer på arbetslöshetsunderstöd för att hålla produktion och konsumtion igång och höja skatterna för bolagen och de besuttna. Högern vann och det gick bokstavligen åt helvete, det vill säga Hitler. Och i Hitlers diktatur gick det att komma till rätta med arbetslösheten med sådana metoder som är möjliga i en diktatur, rustningsindustri och beredskapsarbeten. Metoden kan inte rekommenderas.

I en kapitalistisk demokrati har vi däremot den intressanta motsättningen att kapitalägarna vill ha så få asiatiska anställda som möjligt. Och politikerna vill ha så många svenska anställda som möjligt, eftersom de alltid lovar att de kan fixa jobben.

Motsättningen spelas gång på gång upp i exempelvis televisionens partiledardebatter. Reinfeldt menar att han fixar jobb genom skattesänkningar för dem som har det bra, ”jobbskatteavdrag”, och genom att privatisera skola, vård och omsorg, apotek, järnvägar, snart vatten och luft, så att riskkapitalister kan få fart på hjulen. Fast alla vet att riskkapitalisterna, som inte tar någon risk eftersom de lever på skattebidrag, berikar sig på att spara in på jobb, så kallade nedskärningar.

Nedskärningar är den senaste nationalekonomiska sanningen, nåja det är samma teori som i 1930 års Tyskland.

Men nedskärningssanningen har blivit än mer vetenskaplig år för år. Senast var det två Harvardprofessorer, Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, som i en omfattande studie bevisade just vad högerpolitiker som Angela Merkel. David Cameron och Fredrik Reinfeldt så gärna vill tro, att det är vissa länder som genom slöseri ådragit sig en hög statsskuld och därmed skapat krisen. Alltså fanns bara en vetenskaplig medicin: nedskärningar, mer nedskärningar och ännu mer nedskärningar.

Problemet med denna nationalekonomiska bevisning var att den visade sig vara tokfel. Därtill avslöjad av en 28-årig student. Vad de ansedda professorernas studie i själva verket visade var att det var bankerna som skapade finanskrisen och finanskrisen slog ut tillväxten och då ökade statsskulderna. Tvärtom, alltså.

Mumbo jumbo i nationalekonomisk språklig förklädnad skapar oerhörda problem för politiker, varken Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt vågar säga emot. Politiken blir en skenbart ideologilös räknekonst. Och makten över politiken glider då över från politiker till vanligtvis ytterst högerorienterade häxdoktorer på universitetens nationalekonomiska institutioner. Där kan de sitta och hitta på i stort sett vad som helst. Och sätta skräck i såväl Löfven som Reinfeldt, som båda vill framstå som ”ansvarsfulla” och moraliska nedskärare.

Denna auktoritetstro inför räknenissars hugskott har fått svensk politik att trängas ihop i mitten till den grad att man inte längre kan skilja partierna åt, som om höger och vänster inte längre fanns.

Återinförande av politiska ideologier och avförande av föreställningen om opolitisk nationalekonomi vore kanske ingen dum medicin. Högerekonomer är höger och vänsterekonomer är vänster. För att skilja dem åt kan man lätt, och som redan i det gamla Rom, fråga: och vem tjänar på ditt förslag? Så vet man om ekonomen var höger eller vänster. Politik är att vilja, inte att räkna på mumbo jumbo.

För övrigt anser jag att

... man nog måste ge upp inför folk som säger ”innan” när de menar före. Det har blivit för vanligt. Lustigare är dock att Peter Jidhe och Fredrik Reinfeldt säger ”före” när de menar innan. Förhoppningsvis är de ensamma om den grodan.

... ledarskriveri håller på att utvecklas till ett kvinnoyrke. I alla de fyra stockholmstidningarna åtminstone, där de kvinnliga ledarskribenterna är helt överlägsna de manliga. Med ett undantag. Jag säger inte vilket.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM