Mejla

Jan Guillou

Risken finns att folket i protest mot smart taktik röstar lite hur som helst

Publicerad:

Våra politiker har det inte lätt. De besvärliga väljarna envisas nämligen med att ha politiska uppfattningar och sådant kan ställa till det i en valrörelse.

Exempelvis är en majoritet av väljarna, också inom de borgerliga partierna, emot en privatisering av vård och omsorg som leder till försämringar av vård och omsorg och fetare bankkonton för ”riskkapitalister” på Cayman Islands.

Det är ett högst konkret och politiskt ställningstagande som i sin tur innebär en betydande risk att val- rörelsen skulle komma att handla om politik. Den faran gör nu våra politiker allt för att undvika. En sådan valrörelse skulle ju innebära att väljarna finge möjlighet att rösta för eller emot ideologiska alternativ.

För att definitivt undanröja faran av en valrörelse som skulle handla om privatiseringsideologin, och dess konsekvenser, har regeringskoalitionen nu funnit en listig utväg. Man har tillsatt en utredning som skall undersöka om det går att förbjuda en sämre sorts kapitalister som ägare av skattefinansierade företag i välfärdssektorn.
 

Denna briljanta idé kommer från skolminister Jan Björklund som för någon tid sedan, översköljd med bevis för hur världens mest privatiserade skola gått från toppen till botten i världsstatistiken, drabbades av en vision om olämpliga kapitalister.

Som ägare av skolor, föreslog Björklund, måste vi begränsa uppköpsrätten till ”långsiktiga” (goda) kapitalister. För att därmed kunna hålla ”riskkapitalisterna” (de onda) borta från skattebetalarnas pengar.

Den nya välfärdsutredningen har därför fått det besynnerliga direktivet att undersöka hur man skulle kunna lagstifta mot onda kapitalister.

Det låter både radikalt och beslutsamt. Men gissa en gång när den utredningen skall vara färdig. Efter valet, så klart. Och gissa en gång till vad man då, när saken ändå är överspelad, kommer att dra för slutsats. Att det i allmänhet är svårt att skilja onda och goda kapitalister åt och i synnerhet omöjligt att göra det med lagstiftning.

Men manövern är ju avsedd att undanröja hela frågeställningen från valrörelsen. Alla, också de i dessa frågor ovilliga sossarna, kan hänvisa till utredningen och den diskussion som kanske kan komma efter valet.

Från andra hållet kommer LO och hjälper till. Ett politiskt problem är ju att LO är lite mer mot privatiseringsideologin än Socialdemokraterna. LO har därför föreslagit att facken och arbetsgivarna skall sätta sig ner nu i vår och ”förhandla fram en lösning”, vilket inte är lite fräckt. Gissa när de ”förhandlingarna” skulle bli klara. Om de ens blir av. För privatiseringsideologin är ingen facklig arbetsmarknadsfråga, utan en politisk fråga. Men också detta utspel är till för att hålla politiken utanför valrörelsen.
 

Finansminister Anders Borg kom nyligen på att det inte längre är aktuellt med skattesänkningar. Det beror på att en serie opinionsundersökningar visat att medborgarna snarare är för förbättringar i skolan än skattesänkningar för de mest välbeställda. Men där försvann ännu en ideologisk fråga och motståndaren berövades argumentet om att ”låna till skattesänkningar”, ett sådant argument som kunde fått politisk innebörd i valrörelsen.

Och ovanpå det presenterade alliansen ett gammalt socialdemokratiskt förslag om att utreda en förlängd skolplikt och obligatorisk sommarskola för dem som inte klarat sina betyg. Så var det ajöss med den politiska frågan.

Från M till S har det alltså utvecklats en hel del snillrikhet när det gäller att desarmera sådana frågor som medborgarna kunde uppfatta som politiskt betydelsefulla. Vilket i sin tur kunde innebära att de sprang och röstade lite hur som helst.

Risken med denna taktik och alla dessa översmarta manövrer är emellertid just den. Att medborgarna i en skickligt avpolitiserad valrörelse alls icke uppskattar snillrikheten och därför i protest röstar just lite hur som helst.

Och om dessa högst förståeliga missnöjesröster hamnade på Vänsterpartiet var väl ingen större skada skedd, partiet kommer ändå bara att kunna bli doakör bakom en regering ledd av Stefan Löfven.

Men det finns som bekant ett värre alternativ.
 

Det är visserligen högst oklart hur ett främlingsfientligt parti med rötter i naziströrelsen skulle ställa sig ideologiskt i välfärdsfrågorna - annat än att allt elände är invandrarnas fel. Men det är inte Sverige- demokraternas främlingsfientlighet som skänker dem mest röster - tio procent av medborgarna är inte främlingsfientliga. Lockelsen är en annan, nämligen proteströsten, långfingret i ansiktet på etablissemanget. Att avpolitisera ett politiskt val är kanske inte så smart som valstrateger och reklambyråer har räknat ut.

avJan Guillou

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM