Björnar – äntligen något vi begriper

KOLUMNISTER

Vem man än pratar med, var man än är, handlar det till slut om björnar.

Det var ett tag sedan sist. Ett par, tre hundra år, kanske. Men nu är det dags igen; vi talar om björnar.

Och nu blir det lite bökigt. För ordet som sitter längst fram i mitt talcentrum – ja, eller skrivcentrum, då – och gnäller vid dörren för att få komma ut är det här:

”Mysigt.”

Om man har en farsa, en man, en kamrat som just blivit ihjälslagen av en björn är det förstås annorlunda. Om man själv har fått sig en rejäl omgång av en björn, ligger antagligen ”mysigt” i djupsömn, någonstans i de bortre vindlingarna i nackloben.

Jag förstår det. Men de flesta av oss är inte i den situationen. Ändå talar vi om björnar. Och på ett alldeles särskilt sätt.

Det skrattas när det talas om björnattacker. Det smilas och skämtas. Så är det inte om någon blir påkörd av en bil, eller drabbas av en mystisk infektion och definitivt inte om någon blir ihjälsparkad av ett tvåbent däggdjur på gatan.

Men när björnar slår ihjäl folk är det idel leenden.

Det är något speciellt med de där leendena också. Inte gapflabb, inte vanligt fnitter, utan en slags mysleende med lite längtan. Inte längtan att själv stå där, förstås, med ramarna vinande kring skallen. Men ändå. Roat, vällustigt mys.

Är inte det lite konstigt?

Jag antar att man av det här kan dra slutsatsen att jag bara träffar stockholmare. Kanske är leendena exempel på modern rasism, fast nu garvar folk inte när det går åt helvete för svarta, glosögda, storläppade människor, utan när det går åt helvete för kött-och-potatisbyggda stubbgubbar som talar dialekt på inandning.

Kanske är det så: talar du dialekt är du en komisk seriefigur, inte en riktig människa, för folk i storstaden.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag om folk inte helt enkelt tröttnat på att oroa sig för saker de inte begriper.

Det har ju hållit på i decennier. Vi ska vara rädda för kärnkraft, ebola, jättelika flodvågor, pedofiler, giftig mat, giftig plast, massmördare, växthuseffekter, jordens undergång.

Bibliska katastrofer och lömska osynliga hot. Galningar, vettvillingar, kemi och fysik.

Men så plötsligt är björnen tillbaka. Ett stort vilddjur som vill slita dig i stycken.

Äntligen något i en skala man begriper. Mysigt.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM