Färre blir bättre

Att sitta i riksdagen är oerhört fint. Ledamöterna har förtroendet att bestämma över alla oss andra.

Ändå vet vi knappt vad de heter eller vad de vill.

Det är galenskap, varken mer eller mindre.

Klockan elva i dag samlas riksdagens ledamöter för upprop efter sommaruppehållet. Talmannen räknar upp alla de 349 ledamöterna med namn.

Den absoluta majoriteten av dessa är fullständigt okända för de flesta av oss. Utanför en liten, liten klick av politiskt aktiva och politiska reportrar är riksdagen en i hög grad anonym massa.

Det är inte bra. Riksdagen är rikets högsta beslutande organ. Ledamöterna klubbar nya lagar, nya skatter och statens budget. De lägger rälsen för det som är det svenska samhället.

Men vi vet inte vilka de är.

Det är alltså väldigt fint att vara riksdagsledamot. Ska man vara lite högtidlig är det förmodligen det finaste uppdraget man kan få i Sverige eftersom det innebär förtroendet, och makten, att bestämma över oss alla.

Med makt följer ansvar. Men svenska folket har ingen aning om vilka de ska kräva ansvar av eftersom de inte vet vad de allra flesta av dem heter eller vad de sysslar med.

Ett sätt att synliggöra makten är att banta riksdagen. Det finns förslag om allt från att halvera antalet ledamöter till att banta ner med 50 ledamöter till 299. Men inget förslag har hittills fallit ledamöterna på läppen eftersom de av naturliga skäl inte vill bita den hand som föder dem.

Men i dag tar alltså två före detta talmän till orda och kräver att antalet ledamöter bantas. För demokratin och effektivitetens skull.

Varför är färre ledamöter bättre? Skälen är följande:

I framför allt de stora partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, finns gravt undersysselsatta ledamöter. De har helt enkelt inte tillräckligt att göra och följaktligen inga frågor som de driver och kan profilera sig på.

Med färre ledamöter slipper de lägga näsan i blöt i varenda detalj. Det är inte ovanligt att riksdagsledamöter blir bleka kopior av tjänstemännen.

I stället för att ägna sig åt politik, som är övergripande och ideologisk, ägnar de tid åt enskildheter som tjänstemännen kan mycket bättre.

Varje ledamot blir viktigare om de är färre. Och därmed kanske mer intresserade av att utnyttja den nationella arena som riksdagen utgör.

Med färre ledamöter skulle förhoppningsvis det nationella perspektivet förstärkas. I dag uppträder många ledamöter som emissarier för sin region. De nationella och regionala perspektiven behöver inte nödvändigtvis kollidera – men kan mycket väl göra det.

Vi vet varken vad våra tyngsta makthavare heter eller vad de vill. Det är givetvis vansinne. Banta riksdagen!

ARTIKELN HANDLAR OM