Kan det vara så att sport är intressant?

KOLUMNISTER

Stora händelser i världar, som man sorterat bort, föder en alldeles egen känsla av likgiltighet. Hur braskande rubrikerna än blir, tränger de inte igenom. Nyheterna blir som flugor på senhösten: stora och surrande märkbara, men ­inte energiska nog att verkligen störa.

Det är klart att förmågan att vända sig bort till dels bygger på okunnighet. Nästan allt begripligt bygger på okunnighet. Och det är någonstans i de tassemarkerna mitt förhållande till sport återfinns.

En fluga av det där slöa, oengagerade slaget som cirklat i mitt frukostrum de senaste morgnarna, har att göra med ett dopinglaboratorium i Moskva. Jag har sett minst ett dussin artiklar. Men om ni så spände upp mig på en barr och kastade liten boll på mig, om och om igen, skulle jag inte kunna berätta vad historien egentligen handlar om.

Något om olagliga preparat och fusk med tester, förstås. Löparen Coe, numera lord och däremellan politiker, har något med det hela att göra. Men mer precist?

Ingen aning.

Dessförinnan var det något med det internationella fotbollsförbundet.

Det svenska förbundet kan jag inte ens fästa blicken på, eftersom det ­stavar sitt namn fel. Men vad var det? Mutor, kanske? Eller var det OS-­kommittén? Riggade matcher? ­Någon inblandad hade i alla fall en stor ­lägenhet på Manhattan, nära FN. ­Betald av förbundet. Tror jag.

Det kanske var OS?

Ja, ni förstår.

Men skandalernas samlade tyngd är på väg att ändra något. Sportflugan cirklar allt närmare mitt huvud.

Jag har alltid skrivit av sport som en värld fylld av enkelspåriga människor som av nödvändighet sätter kropp före hjärna. Människor som alltid ska vinna, odlar positivt tänkande och vårdar en käck hälsokult. Men sakta börjar sanningen sjunka in.

Sport är en kriminell verksamhet. En värld av knarkare och mutkolvar, fifflare och fuskare. Sport handlar om maktspel och förräderi, pengar och kanske till och med sex. Kort sagt, det är en verkligt intressant, ohälsosam värld.

Jag minns hur uppmuntrad jag blev för stunden, när någon berättade att Kajsa Bergqvist rökte. Men ­senast jag kände ett lika stort ­intresse för sport som nu var i januari 1994. Det var då Tonya Harding såg till att Nancy Kerrigan fick knäet inslaget. Mitt intresse falnade den gången, för jag förutsatte att det var ett undantagsfall. Nu börjar jag förstå att det snarare var ett uttryck för ­sportens sanna väsen.

Det känns lika fantastiskt som när jag upp­täckte Gudfadern.

Dagens bygge

Filippinska arenan utanför Bocaue på Filippinerna är världens största inomhusarena. Den rymmer 55 000 personer och ritades av den amerikanska arkitektfirman Populous med huvudkontor i Kansas City. När arenan stod färdig i juli 2014 hade den kostat 213 miljoner amerikanska dollar.

Dagens fakta

Foto: Paul Fleet

Antitrinitarism är samlingsnamnet för olika kristna inriktningar som förnekar ­läran om treenigheten inom traditionella kristna kyrkor.

avJohan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM