Mejla

Peter Kadhammar

Robert De Niro och Al Pacino visar verklighetens Sverige

Publicerad:
Uppdaterad:
Martin Scorseses ”The Irishman” med bland andra Al Pacino och Robert de Niro.
Foto: TT
Martin Scorseses ”The Irishman” med bland andra Al Pacino och Robert de Niro.

Berömda skådespelare och vapen på filmaffischen ökar chanserna till en lyckad biokväll.

Filmstjärnorna borgar för väl genomtröskat manus och gedigna resurser vid inspelningen. Vapnet signalerar att det blir spänning och inte alltför mycket tråkig kärlek i mitten.

Det är inget krav men heller ingen nackdel med en bil i full fart på affischen.

Amerikanerna är världsmästare på film. Alla som arbetar med berättande kan lära av Hollywood: handlingen som ständigt rör sig framåt, inga utvikningar som dödar drivet, effektiva dialoger, ibland gripande, ofta roliga, då och då underbart absurda.

Snacka om soft power!

Det är motsatsen till hård makt som är vapen, ekonomiska påtryckningar och mäktiga politiker som vrider upp armen på värnlösa i slutna sammanträdesrum.

Soft power är förebildens makt, kulturens och forskningens makt. Sverige har mycket soft power med tanke på sin ringa storlek. Ryssland har noll. Den demokratiska supermakten USA:s är enorm.

 

På 1970-talet eller möjligen i början av 1980-talet besökte en svensk diplomat Tibet som då var ett av världens slutnaste områden. (Till unga läsare: det var före mobilernas tid.) En tibetan sa under en middag till diplomaten:

Have you heard that Marilyn Monroe is dead?

Hon hade redan varit borta i ett par decennier, nyheten om hennes bittra slut hade letat sig upp till en bekymrad man på världens tak.

General Jim ”Mad Dog” Mattis är mest känd för att han var USA:s försvarsminister tills han avgick eftersom han inte stod ut med Donald Trump. Innan dess tjänstgjorde Mattis i Irak. Säkerhetstjänsten avslöjade mordplaner mot honom. Sprängämnen längs generalens färdväg.

Han ville träffa en av de gripna attentatsmännen för att förstå vad som drev honom. I slutet av samtalet sa den irakiske motståndsmannen:

Om jag sköter mig i Guantanamo, tror du att jag kan få grönt kort till USA då?

Mattis brukade berättade historien som exempel på USA:s attraktionskraft.

Våldet i Irak var verkligt och fruktansvärt blodigt. Hollywood är våld för skojs skull.

 

Då och då blossar debatter upp om underhållningsvåld. Många är emot och moraliserar över hemska filmer.

Personligen är jag för underhållningsvåld och emot allt riktigt.

Därför satte jag mig häromdagen med stor förväntan i tv-soffan. Jag skulle se ”The Irishman” (Netflix) med bland andra Robert De Niro och Al Pacino. Amerikansk maffia i regi av Martin Scorsese. Två saker kan man vara säker på: mycket skjuta och inte en död minut.

Helst ska man se en sådan film på bio men jag var ensam hemma och planerade tre timmars kvalitetstid med mig själv.

I första mordscenen där De Niro skjuter någon i bakhuvudet så att blodet skvätter på väggen blev jag emellertid illa till mods.

Jag fattade inte vad det var med mig. Visserligen bör man ha en påse M när man ser på film, på bio är det helt nödvändigt, hemma kan man nöja sig med en chokladbit eller om man har tur, en bit efterrättspaj som blivit över i kylskåpet.

Inget av detta hade jag. Men olustkänslan som växte ju längre jag såg på filmen berodde på något annat.

 

Jag kom att tänka på krigsskildringen ”Rädda menige Ryan”. Den var så realistisk att jag hade mardrömmar efteråt.

”Schindlers list” om Förintelsen har jag undvikit att se. Om våldet på film inte är underhållning utan verklighetsbeskrivning blir det outhärdligt.

Det var felet med ”The Irishman”.

Den berättar inte om ett amerikanskt förflutet utan en svensk verklighet. Gangsters som skjuter varandra för att de blivit förolämpade eller krigar om marknadsandelar. Psykopater som kungar. Allt skitsnack om heder och ära. Blodet som skvätter.

Aldrig trodde jag att jag Hollywood så exakt skulle skildra svensk samtid.

God jul förresten om vi inte ses innan dess.

 

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

LÄS VIDARE