Mejla

Per Bjurman

Publicerad:
Uppdaterad:

Det enda som hjälper mot oron för mamma

Publicerad:
Uppdaterad:

NEW YORK. Kurer och vaccin har vi förstått att vi får vänta på.

Men tills dess finns något annat som hjälper och lindrar och tröstar.

Vänskap.

Själv har jag de bästa vänner som finns och håller just nu ihop bara för att jag vet att de tar hand om mamma hemma i Borlänge.

Det finns förfärande mycket att oroa sig för under månadslång solo-karantän i en världsledande smitthärd som den New York olyckligtvis, men inte särskilt förvånande, blivit.

Smittan i sig, de hemska dödstalen, kaoset på sjukhusen, drabbade vänners lidande i respiratorer, ekonomin, de sociala spänningar som lär följa när så många medborgare förlorat jobben och inte längre kan försörja sig, alla råd om noggrann desinficering man misslyckas med att följa, den bedövande ensamheten, hur man ska bete sig de få gånger man – med ansiktsmask och plasthandskar – går ut för en försiktig promenad runt Manhattan-kvarteret och på vilket sätt allt någon gång ska kunna bli någorlunda normalt igen.

Till exempel.

Men det allra värsta med att sitta här, på en annan kontinent utan möjligheter att ta sig hem, är tankarna på mamma hemma i Borlänge.

Hon är 75 (nja, egentligen några år till, men jag riskerar bannor om jag avslöjar sådana sanningar i tidningen…) och bor själv, nu i praktiken isolerad, och grubblet över hur det ska gå för henne – normalt exceptionellt social och sällskapskär – genererar ständigt en klump av ängslan i mellangärdet 

Men tack och lov har jag vänner kvar på Tunaslätten, sådana jag vuxit upp med och kan räkna med vad som än händer. Vi är inte släkt, men familj ändå. 

De har, som alla andra i världen just nu, mycket att tänka på även för egen del men tar sig ändå tid att se till att mamma har det bra. De handlar mat och ställer utanför dörren, gör ärenden till apoteket och svänger ibland bara förbi och pratar lite på säkert avstånd i trapphuset.

Det går inte riktigt att sätta ord på hur mycket det betyder – framförallt för henne men även för oss som tycker hon är det mest värdefulla som finns.

Vänskap är det som får den underliga vardagen att rulla på även i igenbommade New York – där vi fått anledning att hoppas på att kurvan plattats till men fortfarande tvingas ta del av ohyggliga uppgifter om antalet döda dag efter dag.

Vi får inte ses längre och vill inte heller, för även om det är tillåtet att ta en promenad då och då är det inget kul. De få som möts där ute går omvägar om varann och alla blänger misstänksamt, särskilt på de som vågat sig ut utan mask (här är uppmaningen att man ska använda sådan inte i första hand för eget skydd utan för att, om aldrig så marginellt, sänka risken att själv smitta andra).

Så vi håller ihop – genom att hålla oss ifrån varandra. Och umgås online istället. En särskilt nära kompis som bor bara några kvarter från min bostad – som jag ändå inte haft möjlighet att träffa  sedan början av mars – dyker upp i min laptop hela tiden. Vi har bestämt att vi ska ”ses” varje kväll. Ibland är det väldigt deppigt, ibland gaskar vi upp varann och emellanåt ställer vi rentav till med fest. Det är dygnets absoluta höjdpunkt.

Ungefär likadant fungerar det, verkar det som, överallt och tills det finns mer robusta vapen mot viruset som kidnappat världen är det just så vi kommer ta oss genom det här.

Med vänskap. Vänlighet. Omtanke. Hänsyn.

Ja, allt det som gör det lite lättare att tänka på en mamma i ett annat land.

Av: Per Bjurman

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: