I nöden vill jag att polisen håller min hand, inte tvärtom

Foto: Nisse Schmidt/TT
Den tragiska bussolyckan påverkade alla, inte minst räddningspersonalen.
KOLUMNISTER

Så får man än en gång se en representant för dem som ytterst garanterar vår säkerhet och hälsa ge uttryck för sina känslor i tv:s nyheter. Denna gång var det en räddningsledare vid platsen för den fruktansvärda bussolyckan i Härjedalen.

Jag har all förståelse för att poliser och räddningspersonal kan bli traumatiserade av svåra uppdrag. Men som medborgare begär jag att de sköter sitt arbete snabbt och korrekt. Kroppsliga och själsliga krämpor får de tala med sina chefer om. Jag vill inte se känsliga poliser och brandmän på olycks- och brottsplatser, jag vill se tuffa och effektiva.

Jag är övertygad om att det inte är någon­ tröst för de föräldrar som förlorat sina barn att en räddningsledare talar om hur emotionellt svårt uppdraget är.

Trösten, om det finns någon, är att få veta­ att allt som var mänskligt möjligt gjordes för att rädda liv, inte att uppdraget är ”mycket påfrestande för all insats­personal”.

Det handlar inte om att begära att människor blir robotar som arbetar utan känslor och inte om att avstå från att visa empati. Vad jag skriver om är betoningar, att olika uppdrag och situationer kräver olika förhållningssätt både utvärtes och invärtes.

I nöden vill jag att polisen/räddnings­ledaren håller min hand, inte att jag håller hans.

Jag hoppas att detta inte låter hårt. Jag vill inte kritisera någon enskild polis eller brandman som säkerligen gjort sitt yttersta.

Det är en kulturfråga. Vi lever i en tid där vi uppmanas att bejaka våra känslor. Fint. Men det finns uppdrag som är större än individens själsliv. Bland det bisarraste som sades efter Estoniakatastrofen 1994 var statsminister Ingvar Carlssons motivering till att kropparna inte skulle bärgas:

– Det finns fysiska risker och personalen utsätts för psykiska påfrestningar.

Det är naturligtvis sant. Men rimligen bedömer en regering uppgiften i ett större perspektiv än hur det känns för personalen. Till exempel vad som är viktigast för nationen, eller de efterlevande.

Det vore befriande att nästa gång det sker en katastrof eller ett gangstermord få se en representant för myndigheterna säga­:

– Detta kommer vi att lösa­, lita på oss. Om uppdraget är svårt? Visst, det är därför vi är här, för att ta hand om svåra­ saker.

ARTIKELN HANDLAR OM