”Inget fenomen går säkert”

Foto: MAGNUS SANDBERG
Dominika Peczynski, kolumnist Aftonbladet.
KOLUMNISTER

Hon har tvångstankar om att vara på tvären och tycker att tillgjordhet är ”vämjeligt”.

Nu blir Dominika Peczynski kolumnist i Aftonbladet.

– Jag får en glädje av att skriva. Det är av helt egoistiska skäl.

Du har sagt att du inte lägger moraliska aspekter på saker och ting.

– Sällan i alla fall. Jag har en extremt tolerant syn. Det har naturligtvis att göra med att jag är så medveten om mina egna karaktärsbrister.

Vilka brister är det?

– Jag är en notorisk snuserska, har svårt att hålla reda på mina tillhörigheter och är inte förtjust i att städa.

Vilka ämnen ligger dig varmast om hjärtat?

– Litteratur och psykologi. Egentligen vad som helst. Jag är inte som Harry (5-åriga sonen som är med under intervjun). Han är bara intresserad av dinosaurier.

Du har en dynamisk men spretig cv. Popstjärna, affärskvinna inom PR och taleskvinna för en otrohetssajt. Plus den polsk-judiska invandrarbakgrunden. Kommer någon att gå säker?

– Jag kan säga så här till dig – inget fenomen går säkert, men jag har aldrig någonsin gått på en person, det är ohyfsat.

När du hade podcasten ”Radio Free Martinika” beskrev du dig själv som gränslös och speedad. Är det ett kreativt tillstånd?

– Ibland, men inte alltid. En annan sak är att jag inte är särskilt konsekvent. Det är larvigt att man förväntas tycka samma sak efter fem år när livets förutsättningar förändrats.

Vilka egenskaper gör just dig till en intressant tyckare?

– Jag är öppen och reagerar på min samtid som alla andra. Men jag reagerar med ett nej i stället för med ett bifall, det är nästan en tvångstanke att tycka något annat.

Din sambo Anders Borg har hyllat dig som ”den mest kulturellt bevandrade person han vet”. Hur yttrar det sig?

– Han är så snäll. Jag tror att han menar att jag kan mina ryssar, jag har ett specialintresse för dem.

Vem har du fått din slutledningsförmåga ifrån?

– Det sägs att man ärver intelligensen på mödernet men båda mina föräldrar var skarpa människor. Mamma är matematiker, pappa var civilingenjör. Egentligen skulle jag ha blivit naturvetare men jag revolterade även mot det.

Vad är det modigaste du sagt?

– Det tydligen dummaste jag sagt, som jag fått absolut mest skit för, är att jag berättade att jag valt att föda min dotter med kejsarsnitt. Det var i nätkommentarernas begynnelse och det vidrigaste jag läst.

Har du någonsin haft fel?

– Åh, jag hade fel så sent som i går men vill inte berätta om vad. Men det blev väldigt tydligt i dag att jag hade fel i går.

Har du filat på någon oväntad infallsvinkel på Trump?

– Alla är använda. Det finns ingen kvar på honom, och vissa infallsvinklar är så otroligt långsökta så de är löjeväckande.

Har du läst något intressant om honom?

– Det man undrar över är hans psykologiska sammansättning men den är dold i dunkel.

Förutom att skriva kolumner ska du tävla i Let´s dance i vår! Vilken dans speglar bäst din personlighet?

– Argentinsk tango, jag provade häromdagen. Jag tränar varje dag nu så min höft... Alltså, när juckade jag senast? Jag är inte Elvis, precis.


Enkät bland våra kolumnister

  • Varför ska man läsa dig?

  • Av alla andra Aftonbladet-kolumnister – vem läser du helst?

Jan Guillou, 73, Stockholm:

– Därför att det blir allt mer sällsynt med vänsterskribenter bland Aftonbladets kolumnister.

Staffan Heimerson eftersom han skriver bra och gör det som är svårast för en kolumnist, nämligen att variera sig.


Johanna Frändén, 35, Paris:

– Jag kommer inte på något svar som inte är skrytsamt och jag är för väluppfostrad för att skryta, till och med på befallning.

– Hjälp, läser säkert en handfull varje vecka, men är extra glad åt Natalia Kazmierskas återkomst efter föräldraledighet.


Oisin Cantwell, 52, Stockholm:

– För att jag förhoppningsvis har någonting att tillföra.

Jan Guillou. Kunnig, påläst och inte sällan underhållande.


Robert Aschberg, 64, Stockholm:

– Läsarna vet bäst.

– Jag läser de flesta, blandningen berikar. Malin Wollin, som skriver med helt annorlunda perspektiv, överraskar ofta.


Patrik Lundberg, 33, Malmö:

– Jag kan leverera hundra argument, men bara ett är sant: Min kärlek till det svenska språket.

Natalia Kazmierska. Hon har en magisk förmåga att se detaljer som ger en ny bild av helheten. Inte minst är hon en av landets bästa stilister.


Lena Mellin, 62, Stockholm:

– Förhoppningsvis för att lite bättre förstå vad och varför olika saker händer utan att det är alltför ansträngande.

Natalia Kazmierska missar jag sällan. Hon skriver lättillgängligt och ofta om saker som jag inte har någon större kännedom om.


Staffan Heimerson, 81, Nice:

– Du ska 1) njuta av mitt språk, 2) få en tankeställare av min ultraliberalism och 3) uppskatta att jag så ofta tar er med till spännande och exotiska miljöer.

Jan Guillou. Visserligen är han ett förstenat 68-spöke med socialreaktionära åsikter. Men han skriver snyggt och argumenterar så skickligt att han är en njutning. Jag gillar Lena Melins robusta klokskap. Jag tycker att Robban Aschberg bjuder på fascinerande udda upplevelser.


Olivia Svensson, 38, Stockholm:

– ­För att jag ibland har tur, eller kul, när jag tänker.

Andrev Walden för hans mystiskt sammansatta hjärna och Frida Söderlund för att hon blivit en stark och viktig röst för en yngre generation.


Sofia Olsson Olsén, 51, Solna:

– För att hänga med i vad som rör sig i huvudet på chefredaktören och utgivaren för Nordens största tidning. Det är en utmanande tid för den oberoende journalistiken och det finns alltid mycket att både problematisera och resonera kring där.

– Oj, vilken fråga. Jag läser så klart allihop och just nu är jag speciellt nyfiken på våra två nya kolumnister.


Ehsan Fadakar, 34, Stockholm:

– För att förstå hur digitalisering, algoritmer och personliga flöden påverkar grundpelarna i vårt demokratiska samhälle.

– Läser alltid Kerstin Weigl för hennes enorma erfarenhet inom de ämnen hon skriver om. Kunskap är the shit.


Kerstin Weigl, 57; Stockholm:

– Jag är efter 34 års reporterliv fortfarande inkännande och ganska klok. Räds inte att pröva det som faller mig in: hedersvåld eller en ministers frisyr.

Lena Mellin gör sig aldrig till och Peter Kadhammar är aldrig tråkig. De kan sina ämnen.


Foto: Stefan Mattsson

Natalia Kazmierska, 37, Stockholm:

– Jag vrider och vänder på saker så att du antingen blir skitförbannad på mig, eller får dig ett gott skratt. Det ska vara roligt att läsa kolumner.

Johanna Frändén, för att hon stillar min eviga längtan efter Paris, romantik och klockrena formuleringar.


Peter Kadhammar, 60, Stockholm:

– Inget är svårare än att skriva utan klyschor och förutbestämda meningar, det är svårare än att bygga ett hus, konstruera en bil eller dirigera en symfoniorkester. Jag försöker. Jag vill lära mig hur världen fungerar och litar inte på dem som säger sig veta.

Allan Fagerström, en av den svenska pressens finaste och vassaste stilister. Han dog 1985 så jag vill också tillfoga en synnerligen levande: Kerstin Weigl.


Frida Söderlund, 25, Stockholm:

– För att det kommer att kännas. På något sätt eller alla sätt. I bland igenkännande och ibland obekvämt. Så är det bara. Och jag duckar aldrig för att lyfta hur det är att vara ung tjej eller icke-man i Sverige i dag. Bara det skapar känslor, om något.

– Jag läser alltid Natalia Kazmierska. För att hon har förmågan att sätta fingret på något jag inte ens visste att jag själv tyckte eller tänkte. Hon hittar den där magiska detaljen i någonting större och hon gör det med aktualitet, tydlighet och personlighet. Hon är helt enkelt så fruktansvärt bra.


Andrev Walden, 40, Stockholm:

– Den frågan ställde jag mig många gånger innan jag slutade göra det och började skriva i stället. Fick en liten kris nu när jag får frågan så det kanske inte blir någon kolumn på lördag.

Oisín Cantwell är ovärderlig för sin samtid. Det saknas inte kolumnister som pekar med hela handen om kriminalitet och juridik men Oisin använder den där handen, som är dokumenterat rak, för att peka på fakta och efterlysa lugn. Och lugnet behövs mer än något annat i det här hetsiga, killgissande, vedergällningsfixerade och reaktionära klimatet som odlats av det-går-åt-helvete-rörelsen.


Malin Wollin, 38, Kalmar:

– För att min lägstanivå alltid är skyhög. För att jag är rolig. Och för att jag bor i Kalmar och således representerar den lilla bit av Sverige som ligger utanför Stockholm.

Patrik Lundberg, eftersom han är en begåvad bonnläpp som älskar att kokettera med sin töntighet. Precis som jag!

ARTIKELN HANDLAR OM