Mejla

Johanna Frändén

Vulgär nivå på den politiska retoriken

Talibanska krigare sprider skräck i på gatorna i Kabul, Afghanistan.
Talibanska krigare sprider skräck i på gatorna i Kabul, Afghanistan.

KOLUMNISTER

Han är en av de tiotusentals unga afghanska män som flydde till Europa i mitten på 2010-talet, påbörjade gymnasiet, fick asylavslag, reste vidare till nästa land och nästa, såg månaderna bli till år och livet en irrfärd mellan överfulla flyktingboenden och kafkaartad byråkrati.

Svartjobb där betalningen nästan alltid uteblev. Skammen att aldrig kunna skicka hem några pengar.

För ett par år sedan åkte han tillbaka till Afghanistan. Mamma hade blivit sjuk och behövde vård, så familjen lämnade bergsprovinsen i närheten av gränsen mot Tadzjikistan och flyttade till Kabul. Ali, som han inte heter i verkligheten, kom till den afghanska huvudstaden för ett par år sedan, där han gifte sig och fick en son.

 

Det senaste året har vår korrespondens kretsat kring bilder på hans bebis och mina snapshots från Paris, där han tillbringade en stor del av sin tid i Europa. Vardagliga frågor om hälsa, familj och jobb har blandats med geopolitiska. Insh’Allah blir det snart fred på riktigt i Afghanistan.

Vid ett tillfälle berättar han att en granne har dödats i ett bombattentat. Nästa gång är det en svåger. Våldet är hela tiden närvarande.

Sedan början av augusti är det talibanerna. I mitten av förra veckan: ”Hej Johanna, hur mår du? I dag är jag väldigt ledsen. En släkting har mördats. The taliban make body parts.”

Jag får en bild på en ung man i slips, skjorta och kavaj, placerad på ett sorts podium framför flera mikrofoner. Jag låter bli att be honom utveckla om body parts men frågar Ali om han vet varför de dödat just honom. Var han politiker? Oppositionell av något slag?

”Nej. Ingen vet varför. Han jobbade för ett privat företag.”

 

Dagen därpå skickar han ett klipp på sin son, som är på väg att lära sig stå och som samtidigt förtjust viftar med en babyskallra. ”Alla är rädda nu, taliban is everywhere.”

Jag tänker att han var ungefär lika gammal när talibanerna hade greppet om Afghanistan senast, ett par år äldre när USA invaderade landet och startade sitt längsta krig någonsin.

Vi får lätt för oss att den yngre afghanska generationen inte vet vad talibanskt inflytande betyder, men det stämmer inte. Ali flydde Afghanistan samma dag som talibanerna tagit över hans moské 2015 och började rekrytera män till sina terrorläger i Pakistan.

Vilket liv väntar hans ettåring i Kabul? Och vilket liv väntar hans fru, som fram till nu har kunnat röra sig relativt fritt på gatorna?

 

Dagarna som följer går det fort. Internet kommer och går i Kabul, när vi skriver till varandra på Whatsapp närmar sig helvetet hela tiden.

”Vi är så rädda. Talibanerna är två kilometer från mitt hus nu. Jag kan se dem. Jag hör när de skjuter.”

Jag får en videosnutt på en orolig folkmassa, en massa män som går åt ett och samma håll: ”Jag var på flygplatsen i dag. Det går inte att ta sig härifrån längre.”

Nästa dag ett klipp med ett smatter i bakgrunden:

”Talibanerna skjuter.”

”För att skrämmas eller dödar de folk?”

”Jag såg dem döda två i går.”

 

Det har gått 20 år sedan USA invaderade Afghanistan och Sverige har en ny relation till landet den här gången. Tusentals svenskar har öppnat sina hem för unga afghaner på flykt de senaste åren. Parallellt har den politiska retoriken gått från försonlig kring flyktingkrisen 2015 till att skruvas upp på maximal vulgär nivå också hos de två statsbärande partierna: Empatistörda moderata riksdagsledamöter stämplar afghaner som våldtäktsmän och opportunistiska socialdemokratiska ministrar skryter om att Sverige aldrig tagit emot så få flyktingar som nu. Om att vi ”aldrig ska tillbaka till 2015”. Som om världsläget just nu är jobbigast för svenskarna.
 

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

LÄS VIDARE

Afghanistanexperterna om landets framtid: Alla kan bli förlorare

ÄMNEN I ARTIKELN

Talibanernas offensiv i Afghanistan 2021

Afghanistan

Familj

Johanna Frändén

Talibanerna

Kabul