Skäms, Jörn Donner

KOLUMNISTER

För fem månader sedan födde jag ett barn.
Eftersom det är mitt femte barn och eftersom jag är marginellt (femton år) äldre än vid första barnet så är min vakna tid fylld av nyligen funnen visdom. Om jag vill kan jag med full rätt hävda att jag har blivit klok.
Jag har blivit klok och nu ställer jag all min insamlade klokhet mot femton år av föräldraskap.
Och varje tanke, oavsett ursprung och karaktär, landar i följande slutsats:
Barnen är allt.

Det är inte viktigt vad jag gör i något som helst annat avseende än att jag gör mitt bästa för mina barn.
Så hade jag dock inte förmåga att prioritera som ung mamma med stressacne, undervikt och låg självkänsla. Jag sprang omkring som ett åkerspöke och jagade tid som inte fanns. Försökte prestera när mitt inre skrek efter lugn tillsammans med mina små barn. Ibland grät jag med ryggen mot väggen, tom i själen, full av ångest.
Nu sitter jag här i mitt soffhörn och vägrar släppa min bebis blick. Jag vill aldrig sluta titta på honom och jag tycker att allt annat kan kvitta.

Någon som inte riktigt känner så är pappan i dokumentären ”Mommy dearest and dead”. Filmen handlar om en mamma med Münchhausen by proxy som blir ihjälhackad av sin dotters pojkvän, men det är inte mordet som lämnar dålig eftersmak när dom fallit över dottern och pojkvännen. Det är morfaderns ord om sin mördade dotter.
Först låter han sin fru förtala hans avlidna dotter oemotsagd, och när man tänker att nu har han nog svikit sitt döda barn tillräckligt så säger han följande om sin döda dotters aska:
”Jag tyckte att de kunde spola ner den i toaletten”.
En annan pappa som inte har fredagsmys och villkorlös kärlek högst på agendan är Jörn Donner.
För en vecka sedan släppte han boken med den inte jättekryptiska titeln ”Blod är tunnare än vatten”.
Jag har inte läst boken, men jag har läst en intervju med Donner i Svenska Dagbladet (11 februari).
I intervjun berättas att Jörns dotter, ett av sex barn, nyligen gått bort, trettiosex år gammal.
Enligt Donner var dottern ”en lögnare och alkoholist”.
Reportern Annakaisa Suni:
– Det känns oerhört hårt att du säger på det sättet.
– Vad är det för hårt, det är ju sanningen. Varför är sanningen hård? undrar Donner.
Ja, du Jörn, varför är vatten vått? Varför öppnas kylskåpsdörren alltid utåt? Livet är komplicerat.

Jag tycker att det är den enklaste sak i världen att älska mina barn utifrån de individer de är.
Men det är ju så rysligt olika.
Jag berättar om intervjun för människor i min omgivning, deras reaktion är snarlik.
”Jamen, han är ju en provokatör”
Ja, och där är ytterligare en sak som är mindre viktig än att älska sina barn:
Provocera.
Väx upp Jörn Donner.
Och skäms.


OS-paradoxen: Om jag inte bryr mig om hur det går för Sverige så vill jag inte titta. Om jag bryr mig hur det går för Sverige så vågar jag inte titta. Alltså tittar jag inte på OS.

Snö-paradoxen: Om det ligger snö på trottoaren så blir jag arg på kommunen för att man inte kan ta sig fram som en duktig medborgare. Men om det är plogat och grusat så kan jag inte hämta på förskolan med pulka.

ARTIKELN HANDLAR OM