Mejla

Johan Hakelius

Det är mig främmande att klaga på läsarna

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Colourbox
Johan Hakelius skriver i dag om en observation i mejlskörden.

Jag undrar vad man förväntas ha för övergripande ansvar, om man är en liten småländsk underleverantör av bultar till Volvo.

Att man ansvarar inför Volvo för själva bultarnas kvalitet, dimension och vad det nu kan vara, säger sig självt. Men utöver det?

Om en Volvoägare får punktering, faller det då en skugga över den småländska underleverantören? Kan underleverantören klandras om Volvons torkarblad behöver bytas oftare än utlovat?

Jag råkar befinna mig i en bransch där svaren är ja.

I snart femton år har jag skrivit kolumner här och där. Levererat ungefär på samma sätt som den småländska bultfabrikören. Mina texter är en liten komponent i en stor helhet, som jag inte har något att göra med. De flesta redaktioner jag levererat till har jag inte ens besökt, inklusive Aftonbladets nuvarande.

Och ändå.

Varje vecka skriver någon och vill ställa mig till svars för något som stått någon annanstans i tidningen. Ofta sådant jag inte ens läst. Inte bara det, förresten. Rätt ofta får jag mejl som går ut på att jag borde skämmas för något som någon annan skrivit i en helt annan tidning, där jag inte alls förekommer. Det är som om bultfabrikören, som levererar till Volvo, skulle hållas ansvarig för en trasig lampa i en Skoda.

Det vore mig främmande att klaga på er, kära läsare. Jag är glad och tacksam för var och en av er. Jag ville bara dela med mig av denna, tycker jag, intressanta observation.

Jag antar att det bottnar i att många av er uppfattar journalister - jag är förresten inte journalist heller - som ett enhetligt gäng. Ungefär som ”politiker”, eller ”direktörer”. Det en generalisering som journalister brukar protestera livligt mot. De försäkrar, ofta med exakt samma argument och ordvändningar, att de är unika individer allihop.

Och det är klart att de är det. Jag med. Men visst finns maner och later som politiker delar med varandra. Och visst har direktörer en del dåliga gemensamma vanor. Och journalister har sin yrkeskultur, som slår fast hur man bör se på världen. Den är rätt snäv. Det kostar kritik och ogillande att vika av från den.

Det bekymrar mig inte att jag då och då hålls ansvarig för andra människors dumheter. Det bekymrar mig mer att journalister lägger ned sådan kraft på att förneka hur likartat de tänker.

avJohan Hakelius

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Volvo