Låt oss inte utnämna godheten till diktator

Foto: Foto: Shizuo Kambayashi/Ap
Diskussionen om man ”får” skämta om profeten Mohammed, och den om man ”får” skämta om vidriga våldsbrott mot barn, är i stort sett densamma. Men trots att den ena diskussionen gick att föra på ett någorlunda ärligt sätt, så havererade den andra ­innan den hann börja.
KOLUMNISTER

Min hjärna befinner sig i semesterläge, men dag efter dag möts jag av tidningsrubriker som basunerar ut påståenden som jag i min enfald trodde att vi inte behövde diskutera längre. Som att förintelsen har ägt rum. Att det är censur att förhandsgranska konstnärlig verksamhet. Att det är förtal att förtala någon. Att litteratur ska vara fri, inte ”god”. Att det är skillnad på yttrandefrihet och våldsbejakande extremism. Och att kvinnor har rätt att bestämma över sina egna kroppar, även i ”fallerande familjer”.

Det är viktigt att slåss för det man tror på. Annars är man, som Jonathan Lejonhjärta har påpekat, bara en liten lort. Anledningen till att SVT faktagranskade förintelsen i början av juli är att nazistiska Nordiska motståndsrörelsen för första gången ställer upp i allmänna val. Det kan visserligen diskuteras om en sån granskning bidrar till normaliseringen av det där riksdagspartiet med rötter i Bevara Sverige Svenskt, men jag tycker nog att det är bättre att säga det en gång för mycket än en gång för lite: Förintelsen har ägt rum. För vi får aldrig tröttna på att ta ställning mot fascism och rasism. Som vi gjorde för att uttrycka vårt stöd för fotbollsspelaren som sparkade på en spelare istället för på bollen. Alldeles oavsett om de initierande rasistiska kommentarerna kom från Ryssland eller våra alldeles egna rasister så var det skönt att se kärleken vinna. ”Mr. Backlash, Mr. Backlash”, som Nina Simone sjöng. “You're the one that’ll have the blues. Not me, just wait and see.”

Men ibland krävs det att vi reagerar på annat också. För samtidigt som alltfler självklarheter måste faktagranskas eller bara försvaras på grund av extremhögerns framfart så försöker delar av det rakt motsatta lägret att utnämna godheten till diktator. Där står en armé av välvilliga instagrammare, ständigt redo att höja lansen i kampen för ett bättre samhälle. När det krävs måste vi komma ihåg att ifrågasätta dem också. För om vi i kampen för grundläggande mänskliga rättigheter börjar bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter, eller försöker skrämma våra meningsmotståndare till tystnad så motarbetar vi faktiskt det vi påstår oss försvara. Och då är allt förgäves.

Minns ni Je suis Charlie? När vi höjde våra röster för yttrandefriheten och för samhällets skyldighet att skydda dem som utnyttjar den, även när den innebar, minst sagt, osmakliga skämt. Skämt som skändade, som skadade, som ”inte var speciellt roliga”, och som provocerade fram dödligt våld. I sommar har vi diskuterat om man ska få skämta om pedofili. Det är faktiskt på det stora hela samma diskussion, den om man ”får” skämta om profeten Mohammed, och den om man ”får” skämta om vidriga våldsbrott mot barn. Men trots att den ena diskussionen gick att föra på ett någorlunda ärligt sätt, så havererade den andra innan den hann börja. Varför? På grund av det sätt på vilket en handfull ”debattörer” och deras hundratusentals klickfingriga följare bemöter argument som inte överensstämmer med deras. Låt mig därför i all välmening påminna om detta: Att påstå att en debattör ”försvarar pedofili” för att hen vill diskutera faran med censur är ingenting annat än ohederligt och det riskerar dessutom att få antidemokratiska effekter. Det är att använda sig av hot och grundlösa anklagelser för att tysta debatten.

Och så den feministiska kampen. Den är långt ifrån över. Kvinnliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Lagen ska gälla lika för alla, rättsväsendet ska inte behandla oss annorlunda och det måste omfatta hur vi behandlas som offer och hur brotten vi drabbas av prioriteras av rättsväsendet. Men det går inte att kräva rättssamhällets skydd och samtidigt ta rättvisan i egna händer. Inte ens om man kallar sig för feminist är nämligen förtal tillåtet. Faktiskt inte ens om man är offer, även om det går att känna sympati för den som efter att ha blivit sviken av rättssystemet, bestämmer sig för att ta lagen i egna händer.

Kampen för ett jämställt samhälle kan aldrig rättfärdiga att vi tar över såväl dömande som straffande funktioner och egenmäktigt släpar varje anklagad eller oliksinnad till torget för att halshuggas. För revolutioner som bedrivs på det viset slutar alltid med diktatur. Och vi vill inte ha en diktator. Inte ens om det är en feminist.

Dagens tre rubriker lördag 14 juli 00:29