Tack god gud för slitvargar som Annie Lööf

KOLUMNISTER

Visby.

Annie Lööf var igång 18 timmar på onsdagen, hon jäktade från intervju till intervju och det gällde att inte bara visa passion – lagom –, saklighet – stor – och kunnighet – helst djup.
Framför allt gällde att inte snubbla, att inte säga något förargligt, dumt eller oklart. Så Centerpartiets dag i Almedalen var ett uthållighetsprov, från SvT:s intervju med start klockan 07.21, prick, till det finstämda samtalet i Visby domkyrka när klockan närmade sig midnatt.
Däremellan bjöd dagen på otaliga möjligheter att göra bort sig eller tappa nerverna: det sistnämnda därför att en handfull nazister i vita tröjor skrek folkförrädare, folkförrädare, folkförrädare! när Lööf höll sitt stora tal på Almedalens scen. Nazisterna höll upp en banderoll med texten "Folkförrädare Domstolen väntar" och ryggarna på tröjorna pryddes av texten "Vi är inga politiker. Vi är folket".
– Det är allvar nu. Vi kan inte passivt se på. Vi måste visa att Sverige aldrig ska tillhöra hatarna. Mot hatet måste vi stå tillsammans! sa Lööf på scenen.
Folkförrädare! skrek nazisterna.
Annie Lööf fick varma applåder från publiken. Uniformerade

och civilklädda poliser omringade tillsammans med medlemmar i föreningen Kriminellas revansch i samhället nazisterna.
De lyckades ändå sprida en stämning av intensivt obehag där de stod på led som ett slags stormtrupp.
Jag kanske är orättvis nu, men jag tyckte inte att Lööfs tal tog sig. Möjligen misstar jag mig, men kanske förtog nazisternas närvaro en del av glädjen, den sista gnistan för att ett tal ska lyfta från bra till mycket bra eller fantastiskt.
Lööf hade ända från morgonen till kvällen visat stor vitalitet och gott humör. Hon skyndade från SvT till TV4, från Fyran till P1 Morgon och därifrån till TT, och sedan öppnade hon ett ekonomiskt seminarium för att därefter ge enskilda intervjuer. Så fortsatte det dagen lång.
Hon talade med journalister i sammanlagt 405 minuter vid 23 olika tillfällen. Det blir närmare sju timmars utfrågning, och hon lyckades ständigt le, småprata, tala allvar och skämta. Och svara rätt.
När jag säger att hon skyndade sig är det en försiktig skrivning. Ibland halvsprang hon, och hennes två pressekreterare och två livvakter bildade förtrupp och tross som trippade, ålade, knuffade (milt) och skyndade på stegen, saktade av, skyndade på. När hon hade grillats i Aftonbladets tält hamnade de i en ytterst smal gränd av tältduk och containerplåt innan de kunde tränga ut i folkmassan och leta sig bort till DN:s tält (20 minuters utfrågning, start 15.40 prick).
För en politiker gäller det att hålla sig till budskapet. Det sägs att Barack Obama kunde vinna presidentskapet i USA för att han höll sig till samma meningar på plats efter plats, vecka efter vecka, delstat efter delstat. Den som tycker att det blir tråkigt att säga samma sak gång på gång, till exempel "fyra förlorade år" eller "lära sig jobbet på jobbet" två av Lööfs favoritfraser under onsdagen, platsar inte i politikens elit.
Det där kan man göra sig lustig över. Man kan skriva satiriska reportage. Där skulle Annie Lööfs skobyten passa. Ena stunden hade hon svarta ballerinaskor. Sedan var de spräckliga. Sedan kom hon med högklackade. Hennes hotell låg ett par tre minuters rask promenad från mediehusens tält och uteplatser. Så fort hon fick möjlighet att gå till sitt rum bytte hon skor.
I ett sådan skildring kan man också nämna det hysteriska gloendet i telefonerna. Pressekreterarnas mobiler var fastklistrade i händerna på dem och tvångsmässigt lyfte de dem i ögonhöjd så fort de fick möjlighet. Eller också glodde de neråt med gamnackar.
Lööf ville också gärna titta i sin telefon så fort hon fick chansen.
Det där har med politikernas kontrollbehov att göra. Säger någon något om mig? Gör någon ett utspel?
Olof Palme fick i slutet av 1970–talet kritik för att han var besatt av medierna. Han vill veta vad Aktuellt sa om honom.
När Annie Lööf jäktade fram på idéernas marknadstorg kunde hon inte undvika att höra vad medierna sa om henne. TV4, till exempel, återutsände morgonens intervju, så när hon hastade ut ur Aftonbladets tält ekade hennes egen röst emot henne från Fyrans högtalare över gatan.
Allt detta kan man göra sig lustig över. Politik som spel och yta. Politikernas iver att synas i media. Lööf dansade på ett ganska rörande vis framför Expressens kamera, det skulle bli en kul grej på Instagram.
Om man vill byta ytan och spelet mot något ytterst allvarligt och seriöst kan man tänka på nazisterna som försökte störa sönder Lööfs tal. Där kan man tala om allvar. Hos nazisterna. De ser allt i svart och vitt, ingen försoning, "förrädare" ska ställas inför rätta.
Tack gode gud för den lättsamma liberala demokratin.
Tack gode gud för slitvargar som Annie Lööf.

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik

Visby