Så hjälper vi Säpo att inte falla för frestelsen

KOLUMNISTER

Det är synd om Säkerhetspolisen. Det är inte deras fel att de dag ut och dag in tvingas knega med uppgiften att bygga upp en permanent fientlighet mellan hundratusentals ”invandrare” och den vita majoriteten. Det är ju vår riksdag som i stor enighet över blockgränsen gett dem det uppdraget. Sedan den 11 september 2001 har Säpos budget förstärkts mer än någon annan myndighets och riksdagen har antagit de mest egenartade terroristlagar. Den politiska anvisningen är kristallklar, det är ingen tvekan om vem den utpekade fienden är.

Frågan är vad vi kan göra för att hjälpa Säpo till ett mer moraliskt uppbyggligt liv. En möjlighet vore att befria Säpo från sin vetorätt när det gäller att bevilja svenskt medborgarskap. För som det nu är har Säpo i just det privilegiet fått ett instrument som det är nästan omöjligt att inte missbruka.

Försök att se problemet ur de stackars säkerhetspolisernas synvinkel. Här har riksdagen gett dem uppdraget att uppspåra terrorister bland alla dem i vårt land som talar arabiska, kurdiska, farsi, berbiska, bosniska eller något annat språk långt utanför det svenska skolschemat. Hur lösa det problemet?

För det första får vi naturligtvis nyanställa så många som möjligt med just dessa språkkunskaper. Så har skett, men de nya resurserna blir helt otillräckliga eftersom de minoriteter som skall övervakas är så talrika. Enbart att översätta all telefonavlyssning bildar en besvärlig flaskhals.

I all säkerhets- och underrättelseverksamhet är agenten på fältet en grundsten, för det mesta den viktigaste informationskällan. Vi måste alltså värva fler angivare bland invandrarna. Den rent operativa logiken är kristallklar.

Det är i den situationen som Säpos rätt att bestämma över det svenska medborgarskapet blir så problematisk: ”Visst, vi kan göra dej till svensk i morgon dag. Om du gör oss vissa gentjänster. Om inte så blir du aldrig svensk.”

Utpressning? Jo självklart, men dels är gränsen mellan laglig psykologisk påtryckning och olaglig något flytande, dels är upptäcktsrisken extremt låg för den typen av brottslighet. Vilket förstås ökar frestelsen.

Tag exemplet med den nyligen omskrivne palestiniern Hassan Asad, han som var oskyldig till brott och därför måste behandlas med terroristlagar och hemliga bevis för att kunna utvisas till Jordanien, där terrorister enligt Migrationsverket inte riskerar tortyr. Hela hans familj, fru och tre barn, har fått svenskt medborgarskap. Men enligt Hassan själv villkorade Säpo hans medborgarskap mot gentjänsten att bli angivare. När han vägrade terroriststämplades han.

Under senare tid har jag fått flera påstötningar och tips från invandrare som berättat samma historia, så jag är övertygad om att det här är närmast daglig rutin. Under alla förhållanden blir frestelsen för Säpo att använda denna i och för sig brottsliga påtryckning alldeles för stor.

Man kan resa flera olika sorters invändningar mot detta system, politiska, moraliska och rent operativa.

Varför skall vi metodiskt bygga upp ett angivarsamhälle som vi med rätta fördömt när vi sett det på annat håll, exempelvis i Östtyskland?

Varför skall vi skapa ett misstänksamhetens ångestsamhälle bland de människor i vårt land som tvärtom har störst behov av trygghet?

Till detta kommer en rent praktisk synpunkt. All historisk erfarenhet av säkerhetspolisiära agenter visar att de som utpressats till jobbet är de minst pålitliga. Säpo riskerar därmed en mängd desinformation i terroristjakten som både försvårar arbetet och riskerar att skapa nya flyktingtragedier.

En gällande princip som vi gott kan hålla fast vid säger att den som är straffad för brott inte kan beviljas medborgarskap förrän efter en viss prövotid, säg fem år. Det är inget fel på den principen.

Misstankar däremot, är en helt annan femma. I all synnerhet hemliga misstankar. Än mer i all synnerhet sådana hemliga misstankar som uppstått efter att medborgarskapskandidaten vägrat att bli angivare. Följaktligen behövs bara en liten enkel lagändring. Bevisad brottslighet stoppar fortfarande en ansökan om medborgarskap, obevisade misstankar gör det inte. En liten liten lagändring för ett mycket bättre samhälle.

Till den stackars Säkerhetspolisen finns ändå viss tröst om vi på detta sätt begränsar rekryteringen av angivare. Återigen visar all historisk erfarenhet att frivilliga agenter, som arbetar av exempelvis demokratisk övertygelse, är de allra bästa. En på så vis reformerad säkerhetspolis blir ett bättre försvar för den svenska demokratin än nuvarande system. Till och med Thomas Bodström borde förstå en så enkel sak.

ARTIKELN HANDLAR OM