Viktigt: Det här är mina åsikter

Det gäller att skriva rätt kring Fallet Thomas Quick.

”Vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe”, sade redan romarna. Denna tvåtusenåriga cynism gäller självklart fortfarande. Det är dock inte alltid självklart vem som är oxen och vem som är Jupiter.

Exempelvis anser pressombudsmannen Ola Sigvardsson, vår övervakare av pressetiken, att Dagens Nyheter har denna gudomliga status medan Aftonbladet bara kan betraktas som oxe.

På annat sätt kan man inte förklara att Dagens Nyheter gång på gång ostraffat kan publicera påpekandet att seriejustitiemordet mot Thomas Quick blev möjligt bland annat för att polismannen Seppo Penttinen manipulerat, eller rentav förfalskat, eller gömt undan, bevismaterial och dessutom ljög inför rätta.

Senast nu i onsdags (14 maj) skriver Johan Asplunds föräldrar just detta, men berättar också hur de blev hotade med åtal för att de inte skulle ha varit tillräckligt samarbetsvilliga när det gällde att fuska. I sak betyder det att de beskyller utredarna för ännu en form av brottslighet, tjänstefel och övergrepp i rättssak.

Samma dag i samma tidning beskriver författaren och journalisten Dan Josefsson hur Penttinen har manipulerat förhör, förfalskat videobevisning och gömt undan bevis­material som talade mot Quicks skuld. Som Dan Josefsson påpekar har runt 25 åklagare och hovrätts­domare från hela landet efter fem års studier av ärendet enats i slut­sats­en att domarna mot Quick inte skulle ha varit möjliga om domstol­arnas ledamöter förstått hur utredningarna gått till.

Och regeringen har tillsatt en granskningskommission som skall försöka förklara hur seriejustitiemordet var möjligt. Redan i direktiven till kommissionen konstaterar regeringen att domstolarna blivit vilseledda.

Mot den bakgrunden måste jag som oxe ställa mig frågan varför pressombudsmannen med nit och iver lyckats få Aftonbladet fällt två gånger i Pressens opinionsnämnd för att också jag skrivit just detta, att Penttinen manipulerat bevisning och ljugit inför rätta. Varför är detta enkla påpekande ett brott mot pressetiken enbart då det förekommer i Aftonbladet?

Jag tvivlar på att Ola Sigvardsson kommer att ha tid att besvara den frågan. Men när han lyckats driva igenom den första fällningen av Aftonbladet framträdde han i SR:s ”Studio Ett” (14 feb 2012) och förklarade hur jag borde ha skrivit för att undgå domen som förbrytare mot press­etiken. Sigvardsson menade, tydligen på fullt allvar, att om jag bara skrivit att ”jag anser” eller ”min uppfattning är” eller det ”är uppenbart för var och en som följt res­ningsproceduren att” så skulle jag ha klarat mig.

Det är ett krav med lustiga konsekvenser. Som ende kolumnist i landet skulle jag alltså behöva upplysa läsarna om att jag skriver det jag anser, att det som står i min kolumn är mina åsikter. Man kan nog lugnt utgå från att få läsare skulle tro något annat än att jag anser det jag skriver, det ligger onekligen i kolumnistverksamhetens natur.

Men också som listigt trick för att undgå prickning är formuleringsförslaget minst sagt dubiöst. ”Jag anser” att Ola Sigvardsson fjäskade till sig jobbet som pressombudsman när Expressen krävde dåvarande pressombudsmannen Yrsa Stenius avgång. ”Jag anser” att det är skandalöst att Expressen kan tillsätta en särskilt samarbetsvillig press­ombudsman och ”jag anser” att Ola Sigvardsson slog knut på sig själv när han försökte motivera sitt nit i att få Aftonbladet fällt.

På vilket sätt blir förolämpningarna pressetiskt bättre för att jag ”anser” dem?

Och om nu just mitt pressetiska misstag skulle bestå i att jag inte kunde komma på Ola Sigvardssons genialiska formulering återstår ändå ett litet problem. Varken Johan Asplunds föräldrar eller Dan Josefsson har i sina texter i Dagens Nyheter tydliggjort att de anser det de anser. Och då är vi tillbaks vid utgångspunkten, att det bara handlar om vem som är Jupiter och vem som är oxen.

Och Ola Sigvardsson kommer inte att undgå ytterligare svårigheter när det gäller frågan om vem som får skriva vad om rättsskandalen Thomas Quick. Ty den kommission som regeringen har tillsatt för att reda ut hur justitiemordet gick till kommer knappast att komma till några andra slutsatser än de som presenterats i Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker. Skulle det då vara till­åtet för tidningarna att berätta vad den statliga kommissionen kommit fram till? Eller vore enbart Afton­bladet tvingat att hålla tyst av pressetiska skäl?

Eftersom Penttinens och de andra manipulatörernas eventuella brottslighet när de skapade serie­justitiemordet är preskriberad återstår bara en dysterkomisk slutsats.

Det svenska samhället fann bara två skurkar att pricka i denna härva, Hannes Råstam (i granskningsnämnden för radio och television) och jag själv (i Pressens opinionsnämnd). Det var alltså journalisternas fel nu igen.

För övrigt anser jag att ...

… den högsvansade högertänkaren Johan Norberg drog till med årets sämsta metafor med ”lika bra som en Bâtard-Montrachet till gåslever” (Expressen 16 maj). Det är ett löjeväckande uselt vinval som högst en promille av Expressens läsare kan genomskåda. Tusenlappar i sjön och allvarlig snobbvarning på samma gång.

… den nigerianska terrorligan Boko Haram har lika lite med islam att göra som mötessabotörerna ”Revolutionära Fronten” med socialismen.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM