Bönder i torkkatastrofen: ”Jag ber till Gud om hjälp varje dag”

KOLUMNISTER

VRETA KLOSTER. ”Jag ber till Gud varje dag om hjälp, att vi ska klara det här, att jag ska orka”, säger Annika Ydrestrand som tillsammans med sin man har 65 mjölkkor.

Hon är en av många röster den här kusligt varma kvällen på Vreta Kluster, ett kontorshotell nästgårds till det berömda Vreta Kloster i Östergötland. Inte ens den kraftiga och byiga vinden ger någon svalka, den är också varm eller snarare het.

– Vi har bestämt oss för att vi ska klara det här, säger Annika Ydrestrand.

Hon talar utan att tveka, hon är kraftfull, men när hon nämner skulderna som växer, de stora lånen familjen måste ta för att köpa foder utifrån, uselt foder med uselt näringsvärde, ser jag en glimt av skräck i hennes ögon.

1 av 7 | Foto: ANNA TÄRNHUVUD
Landshövding Elisabeth Nilsson. Bönder träffas och pratar om torkan den 8 augusti på Vreta Kluster i Linköping.

250 bönder och en mängd representanter för myndigheter, företag och Lantbrukarnas riksförbund, LRF, har samlats på asfaltplanen utanför kontorshotellet. På en vagn med slokande solrosor i två urnor står en talarstol prydd med texten: Maten ska kännas bra i magen!

Landshövdingen talar. Bönderna lyssnar. De står med armarna i kors, med händerna i bakfickorna, en gammal man kupar handen bakom örat, de lyssnar noga och tålmodigt.

Det är en vacker syn och det är vackra tal, för även om de berör olika saker som statsstöd, inköpspolitik och kö till slakterier så handlar de i grunden om samma sak. Solidaritet. Sammanhållning.
Det är också en unik syn.

När hände det senast att en hel samhällsklass hotades av naturen? Sånt händer inte här, inte i Sverige. För några år sedan for jag till Australien för att skriva om den värsta torkan på tusen år – där.
Då var jag på ett stormöte med förtvivlade bönder.

Torkkatastrofer händer i Australien, inte på Östgötaslätten utanför Linköping.

Och nu står bönderna även här, i den alldeles för varma kvällen medan solen får kyrktornet i Vreta Kloster att lysa.

– Min far är 75 år. Han har aldrig varit med om något liknande, säger Peter Borring som är regional ordförande för LRF.

Han är bonde i fjärde generationen och talar länge om kärleken till jorden och sitt arbete, att varje dag göra något som han vet har betydelse för framtida generationer. Att så och skörda. Att röra sig i det lilla, en plätt jord, och samtidigt vara en del av det stora. Regnar det i Indonesien påverkar det Borring. Då blir det mindre palmolja på världsmarknaden och då stiger priset på Östergötlands raps.

– Det är så roligt att vara bonde! säger en annan, Per Frännek, han har 75 mjölkkor. Man har en viss mark till sitt förfogande. Varje dag tänker man: Hur ska jag göra detta bättre? Det är ett fantastiskt roligt jobb.
Och nu slås den underbara helheten sönder. Foder saknas till korna, det finns inget eller lite att köpa. Slakt? Det är kö, anmäler du en ko till slakt nu kan den slaktas först en bit in på nästa år.

Talarna avlöser varandra. LRF har öppnat ett krisnummer dit bönderna kan ringa. Lokalorganisationerna ordnar omsorgsgrupper och "kompisbönder". De ska hålla koll på varandra.

Bonde är ett ensamt yrke, ibland för ensamt med alldeles för mycket tid att grubbla.

En kompisbonde, Anders Davidsson, 70 år gammal, står på vagnen och säger att bönderna måste höra av sig till varandra, ringa, åka förbi. Man kan lyssna och man kan hjälpa till med praktiska saker.

Men den som går ner sig i grubblerier eller förtvivlan över att gården går åt skogen kanske inte svarar.

– Då är det riktigt illa. Skicka sms. Åk dit.

Davidsson kliver ner från vagnen. Han är en kort och muskulös man med keps på huvudet, kortbyxor och färggranna strumpor. Djurbönderna stryps sakta, säger han. Fodret tar slut. Jag har pratat med bekanta på redovisningsbyråer som fruktar att det här slutar riktigt illa.

En torkkatastrof på Östgötaslätten kan vara svårare för svenskar att förstå än en katastrof i Australien eller Afrika. Där borta händer hemska saker och naturen är vild. Här saknas inget när vi går till kvartersbutiken eller åker till stormarknaden för att handla. Och visst har sommaren varit fantastisk!
Mötet på asfaltplanen är unikt på ett annat vis också.

Det är svårt att få bönder att tala om den egna ekonomin annat än i allmänna termer. Gården är ju större än det egna livet. Den är förfädernas och den är barnens, den är familjens och syskonens och släktens. Per Fränneks gård har varit i familjens ägo i exakt 100 år. Anders Davidssons gård har tillhört familjen i sex generationer.

Det är inte lätt att säga: jag klarar inte det här. Det är lättare att tiga. Tills det är för sent.

– Så länge odlingssäsongen är igång har folk att göra, säger Peter Borring. Bönder är handgripliga. Det jobbar på. Vi vet att problemen kommer i oktober för då är säsongen över och vi har facit.

Annika Ydrestrand och hennes man behöver drygt fyra balar ensilage per dag för att utfodra djuren. De har en bal. Resten måste de köpa. Eller hämta på fjärran marker som ligger i träda. Hon har fått två lass gräs från Karlstad, 30 mil bort.

Två lass näringsfattigt gräs. Vem kunde tro att det skulle bli hårdvaluta.

Skönt att jag har tron, säger hon. Jag ber till Gud.

I övriga Sverige pågår en valrörelse. Kommer klimat- och torkkatastrofen ens att få någon betydelse där?

Det här är Peter Kadhammar 00:39
ARTIKELN HANDLAR OM