Mejla

Jan Guillou

Då var Jimmie fortfarande en snäll pojke

HATSPRÅK Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson kastade masken i oktober 2009. Då öppnade han fördämningarna för den helt öppna islamofobin och dess politiska hatspråk. Här med partikollegan Björn Söder.
HATSPRÅK Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson kastade masken i oktober 2009. Då öppnade han fördämningarna för den helt öppna islamofobin och dess politiska hatspråk. Här med partikollegan Björn Söder.

KOLUMNISTER

Sverigedemokraternas partiledare ­Jimmie Åkesson var fortfarande en snäll pojke när jag under en veckas tid i början av 2009 följde honom runt i landet för Aftonbladets räkning. Vi reste tillsammans och besökte partiets avdelningar i Göteborg, Karlstad och Gävle. Under den tiden hörde jag inte ett enda rasistiskt eller ens islamofobiskt yttrande. Inte från någon, vare sig lokal styrelsemedlem eller gräsrot.

Det kan te sig märkligt i dag, drygt två och ett halvt år senare, när det markant nya sverigedemokratiska hatspråket böljar fram och åter på nätet.

Men det var logiskt. Då. Det berodde vare sig på min bristande journalistiska observans eller på att partimedlemmarna disciplinerats att hålla inne med främlingsfientlighet (det hade inte fungerat under en hel vecka). Våren 2009 var helt enkelt Sverigedemokraternas mest harmlösa period och det var kulmen på en mer än sju år lång ”normaliseringsprocess”, deras eget ­uttryck, de senaste fyra åren under ­Jimmie Åkessons ledning.

”Normaliseringsprocessen” var till en början en ren avnazifiering. Partiets skinnskalleveteraner utrensades en efter en, alla som yttrade sig öppet rasistiskt likaså, naziuniformer på mötena ­förbjöds, krav på dödstraff och deportation av alla invandrare som kommit efter 1970 togs bort, Jimmie Åkesson var en av författarna till ett nytt partiprogram där all rasism var borttvättad.

”Normaliseringsprocessen” gav god utdelning. Man gick från 5 000 röster i riksdagsvalet 1998 till 76 000 röster 2002 till 162 000 röster 2006 och med den ökningstakten förföll utsikterna att komma in i riksdagen 2010 mycket goda. Avnazifiering och ”normalisering” ­hade lönat sig.

Under vår gemensamma resa genom landet höll Jimmie Åkesson tal på ­torget i Gävle. Han stod under den parodiskt harmlösa banderolltexten ”Trygghet & ­Tradition” och presenterade Sverige­demokraterna som ”ett Sverigevänligt trygghetsparti” och sade sig vara för allt som är bra.

När han till slut närmade sig partiets självklara hjärtefråga uttryckte han sin oro för att åldringsvård och barnomsorg undergrävdes av kostnaderna för invandringen. Svartskallarna var alltså en kostnadsfråga. Inte ett ord om ras, religion ­eller kultur.

Därefter övergick han till att tala om Per Albin Hansson, ”folkhemmet”, samförstånd och ”klassamarbete”. Det ­senare kanske ett något olyckligt ordval eftersom han hade siktet inställt på osäkra eller uppgivna socialdemokratiska väljare. Men de blev ändå huvudstyrkan i partiets valmanskår och för­utsättningen för intåget i riksdagen. Strategin med den inlindade eller blott underförstådda utlänningsfientligheten tycktes fungera utmärkt.

Därför var det överraskande när ­Jimmie Åkesson plötsligt kastade ­masken i en debattartikel i Aftonbladet i oktober 2009, ett knappt år före valet, där han proklamerade att just den ”muslimska” invandringen var Sveriges ”största utländska hot sedan andra världskriget”.  Han hade därmed öppnat fördämningarna för den helt öppna islamofobin som snabbt utvecklade ett politiskt hatspråk som Sverige inte upplevt sedan 1930-talet. Denna spänningens strategi ökade givetvis på aggressionerna mot partiet, liksom mötesstörningar från renhetsvänstern, som villigt bevisade att ”yttrandefriheten var hotad”. Kanske var det den effekten som fick alla före detta sossar att stanna kvar, förolämpade av ”att kallas rasister bara för att man säger som det är”.

Tvärtemot föregångaren Ny demokrati, som gick under när de kastade demokratimasken och bekände sig öppet till islamofobin – dock 1991, tio år före 11 september och kriget mot terrorismen tjänade Sverigedemokraterna på att inleda öppna hatkampanjer.

De fördubblade sina röster i senaste riksdagsvalet. Och där sitter nu deras kärna av före detta socialdemokrater med lång näsa. Partiet är Sveriges mest toppstyrda. Grobianer som Björn Söder och bröderna Ekeroth och deras kompisar tog hand om ledningen – och försörjningen. Deras huvudsakliga propaganda går ut på rent hat. Omedelbart efter terrorattacken i Oslo gick flera partimedlemmar jublande ut på nätet med uttalanden som: ”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas” (avrättas?).

När det visade sig att det var en meningsfrände i nästan allt som låg bakom massmordet satte de hårda gossarna i partiledningen givetvis i halsen och började i stället jämra sig över hur orättvist det var att man från så många håll ”utnyttjade” att Anders Behring Breivik var en sympatisör med samma världsbild som de själva. Jimmie Åkesson började upprört kalla sig själv för demokrat. Vilket inte är lite fräckt, demokrati förutsätter alla människors lika värde, till och med muslimers lika värde.

Hans trovärdighet är något större när han säger sig vara emot väpnad kamp för att uppnå det rena muslimfria samhället och rädda Europa. På den punkten tror jag honom, jag känner honom något efter en veckas samvaro. Hans grobiankompisar i partiledningen är jag mer osäker på.

Det borde de hyggliga vanliga människor, helt utan makt och inflytande i partiet, som jag träffade den där veckan också vara. För att inte tala om alla proteströstare. Vi är ju inte 300 000 utlänningshata­re­ i Sverige.

Av: 

Jan Guillou

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Jan Guillou