Våren gör mig blek, ful och oformlig

Hejdå otympliga Helly Hansen-dunjacka och barnoveraller. Nu ska ni knölas längst in i garderoben och inte tas fram ens om det blir snöstorm i morgon. Då stannar jag hellre inne och sjukanmäler barnen.

Koltrastarna har sjungit som besatta utanför mitt fönster de senaste nätterna. Nu ska jag njuta av värmen, kisa mot solen och äta glass.

Men solljuset är skarpt, gatorna fulla av människor. Alla stirrar och jag känner mig blek, ful och oformlig. Som en gammal torr sköldpadda fast utan sköld.

Jag struntar i den där glassen och går hem och lägger mig. Ligger under täcket, andas tungt och vill bara gråta. Lovar mig själv att inte gå ut förrän industrisemestern infaller. Jag skickar bort barnen så att de ska slippa se mamma sjunken till botten. Och när det blir mörkt spelar jag musik så högt att det sprakar i skallen.

Mia Zapata i the Gits sjunger det jag känner: ”I need a second skin, something to hold me up”. Ja, jag behöver också en andra hud utanpå min egen.

Skinande rustning eller gammalt sköldpaddsskal, det gör detsamma, bara det håller mig kvar när jag vill sjunka genom jorden. Zapatas desperata stämma ger tröst. Jag vill inte dö, det bara känns så. Samma sak varje år vid den här tiden.

Jag borde tänka som en pilot. För att överleva i luften ska man inte fästa sig vid hur det känns utan lita på instrumenten.

Man har lagt flygplanet i 45 graders vinkel. Efter ett tag kompenserar balanssinnet och det känns plötsligt som om man flyger rakt igen. På instrumentpanelen blinkar lampor som tydligt visar att planet fortfarande lutar. Ändå kan man svära på att man flyger rakt.

Men hur övertygad man än är om att instrumenten pajat, ska man inte lita till sig själv. Gör man det och lägger flygplanet i 45 grader igen är man plötsligt uppe i 90 grader och störtar. Det är snopet att jag inte kan lita på mig själv. Är jag ledsen eller är det vädret? Glad och kär eller bara hormonrubbad? Jag känner mig som en köttklump enbart styrd av ljud och ljus.

Som en sådan där leksakshund som går och skäller bara när man klappar händerna. Är allt jag ser, hör och känner en illusion? Kan man känna fel? Ja, enligt James Turrell, min favoritkonstnär tillika gammal flygare från Arizona.

Ljud och ljus narras och skapar känslor. Den svarta kuben är ett hål i väggen, det blå taket en himmel. Turrells installationer lurar mig liksom våren lurar min kropp att

vara ledsen i stället för glad.

Så jag struntar i att jag helst av allt vill bli överkörd av en buss eller att kasta mig framför tåget. I stället lyssnar jag på fler låtar där arga punktjejer skriker sig hesa. Sedan sover jag, vaknar och tvångsvallar mig själv i det där obönhörliga vårljuset tills paniken sakta släpper.

Om den inte gör det så tänker jag pilottankar, går emot ångesten eller kanske rakt in i den. Sitter och hyperventilerar en stund med den där jävla glassen i handen och

försöker lita till instrumenten som lovar att snart kommer sommaren och allt blir bra.

Jag känner mig som den ensammaste människan i världen. Ändå sägs vårdepressioner vara väldigt vanliga i Sverige för att människor biologiskt sett inte är skapade att

leva så här långt norrut. Det låter troligt.

Eller som någon uttryckte det på ett finskt nätforum: ”Varför är det alltid den här tidpunkten på året som känns fittig?”.

Någon gång i maj har jag vant mig vid våren och kan till och med se fram emot sommaren. Som med all säkerhet kommer att regna bort.

I vanlig ordning.

avAnna Ekelund

ARTIKELN HANDLAR OM