Fattigdom är inte en olöslig ekvation – det är enkel matematik

Foto: TT
Vi kan inte prata om utsatthet som ett intellektuellt problem, skriver Malin Persson Giolito.
KOLUMNISTER

”En stund på jorden”, sjunger Laleh. ”Jag var där.”

Och jag går genom förorten där jag växte upp, löven brinner, och om mindre än ett år fyller jag 50. Jag borde väl ha en ålderskris, en sån där som gör att man tränar hysteriskt och äter nyttigt, förnyar sina äktenskapslöften och blir snällare mot sina barn.

Men jag kan inte förmå mig. Min värld är redan så liten. Barnen ska skjutsas hit och dit och hunden får öroninfektion och de ekologiska äggen i affären är slut.

Så jag tackar ja till att göra ett reportage för SVT:s räkning. Det är Världens barn-gala, pengar ska samlas in. Jag reser till Albanien. Första dagen åker vi till en romsk bosättning utanför staden Berat.

Hon heter Louisa, den första lilla ungen jag träffar. När vi kommer körande med våra
kameror och frågor, då lämnar hon och hennes kompisar åkern där de leker och springer genom vägrenen, barfota över soporna. På höften bär Louisa på sin lillebror Gabriele. ”Jag är fyra år”, visar hon med fingrar i luften. ”Gabriele är två.”

Och det kommer fler barn, från alla håll. De säger sina namn. Melina smyger sig alldeles tätt intill mig. ”Vi borde vara i skolan så här dags”, berättar hon bestämt. ”Men den ligger långt bort och vi får inte gå på stora vägen.”

Jag stryker en pojke som heter Denis över bakhuvudet. Precis på skulten har han en skorpa, stor som en femkrona. Teresa har ett brännsår som varar på kinden. Jag försöker uttala deras namn precis som de gör. Det tycker de är kul.

Men lilla Katarina, en annan av ungarna i havet av ungar, hon börjar gråta. Jag lyfter upp henne med min hand under hennes rumpa, hon är oväntat lätt, som en tom väska. Och hon lutar sig tungt mot mig, lägger sina smala armar om min hals och kramar mig hårt. Katarina är alldeles blöt, nerkissad och tovig i håret, såna där tovor man måste klippa för att få bort.

Tre döttrar har jag hemma: Elsa, Nora och Bea. Det var länge sen de gick på förskola och dagis, men Katarinas smala armar om min hals och Louisas bruna ögon som ser rakt in i mina får det att kännas som alldeles nyss. Hela min kropp minns. Hur jag lyfte upp dem ur badkaret, varje kväll, rena, varma och sömniga. Om jag blundar ser jag deras mjuka pyjamasar framför mig, de små fötterna, talk och salva.

Jag kan fortfarande vissa av sagorna vi läste utantill. Jag minns hur det kändes när de somnade på mig. Deras huvuden mot min arm, allt tyngre. Tummen i munnen, slitna gosedjur, nattlampa med svagt blått sken i mörkret. Jag minns hur jag la dem i varsin säng, stoppade om dem, dröjde mig kvar. Elsa, Nora och Bea. Eller Louisa, Katarina och Melina.

De kunde varit mina ungar, tänker jag. De kunde ha varit mitt ansvar.

Men varför skulle de vara det? De är albanska romer.

Vi tror att vi vet vilka de är. Hur de har det och varför. Vi säger: romerna har varit fattiga i hundratals år. Så har det alltid varit. Vi pratar aldrig om dem annat än i plural. ”De”, säger vi. ”De har det si och de har det så.”

Och när de tränger sig för nära inpå diskuterar vi hur vi kan förbjuda dem. När de sätter sig utanför vår livsmedelsbutik eller kommer in på tåget där vi sitter, när de går där i vår vardag med sin utsatthet, sina handflator, sina handskrivna lappar som berättar att de har barn de måste ta hand om, då börjar vi diskutera hur vi kan få dem att försvinna någon annanstans.

Vi sitter kanske på en middag och blir lite osams när vi diskuterar ”tiggeriet” över en flaska röd bordeaux som om det vore ett intellektuellt problem med ett bestämt svar. Romerna stör. De passar inte in. De bosätter sig precis var som helst. Det är en sanitär olägenhet. Vi kan tillämpa ordningsstadgarna, säger vi. Eller skärpa lagen.

Införa nya bestämmelser. Bara vi slipper se dem. Vi kan inte rädda hela världen.

Romerna är verkligen inte vårt ansvar.

Fast innerst inne, vet vi ju. Anständiga människor pratar inte om utsatthet som ett
intellektuellt problem. Vi vet att fattigdom inte är en olöslig ekvation, det är den enklaste matematik att om de som har delar med sig med de som inte har, då blir världen mer rättvis.

Barn som får gå i skolan blir starka nog att ta sig fram. Barn som får en utbildning blir vuxna med en framtid. Och det är klart att det är vårt ansvar att se till att de kan göra det. Vems ansvar skulle det annars vara?

Det här är Malin Persson Giolito 00:30
ARTIKELN HANDLAR OM

Tiggeri

Albanien