Ett starkt mittenmandat blir lätt en tungrodd förbannelse

KOLUMNISTER

De svenska försöken till regeringsbildning har gått in i en fas som väl bäst kan beskrivas som andra andningen. De pågår, får man anta, men man har liksom tappat intresset. Åtta veckor efter riksdagsvalet kommer jag på mig själv med att inte längre ha koll på vad talmannen bjuder på för fikabröd.

Alldeles oavsett vad som händer de närmaste veckorna måste nästa statsminister vara beredd på att regera med ett mycket svagt mandat. Det är förstås lite av en mardröm för politiker med maktambitioner, men att ha ett starkt stöd i valet är ingen garant för fortsatt popularitet.
 

Foto: ANDERS DEROS
Emmanuel Macron och Stefan Löfven.

Fråga Emmanuel Macron. Frankrikes president krossade som bekant Marine Le Pen i presidentvalet 2017 och en dryg månad senare räknade hans parti La republique en marche hem en förkrossande majoritet i den franska kammaren. Sedan dess har han lyckats med bedriften att bli Frankrikes minst populäre ledare någonsin.

Mindre än en tredjedel av fransmännen har en positivt bild av sin president hösten 2018. Det är ett fall med 30 procentenheter i opinionsundersökningarna sedan han valdes för ett och ett halvt år sedan.

 

Den politiska planen att tillfredsställa både traditionella höger- och vänsterväljare samtidigt, genom att ”ta det bästa från båda sidor”, har emellertid inte övertygat dem alls. ”Macron - président des riches”, ”Macron – de rikas president”, är det enskilt vanligaste klottret på Paris betongväggar hösten 2018. Samtidigt har Frankrikes president tappat hälften av stödet hos landets högersympatisörer. Några egentliga mittenväljare hade landet inte förrän Macron presenterade sitt projekt, vilket gör att han inte heller kan räkna med stöd hos några kärnväljare. 

I själva verket var en röst på Macron själva missnöjesrösten i det franska presidentvalet. Det var fransmännens sätt att säga nej till gamla korrupta politruker och nyfascistiska strömningar samtidigt.

 

Möjligen var det i ett desperat försök att erövra den tredje väljargruppen – de nationalistiska nostalgikerna – som Emmanuel Macron inför högtidlighållandet av första världskrigets slut, bjöd in Philippe Pétain i den politiska värmen. Pétain var en av åtta marskalker som ledde de franska styrkorna under första världskriget, men hamnade sedermera på historiens soptipp då han ledde den franska Vichyregimen som samarbetade med nazisterna under andra världskriget.

– Marskalk Pétain var en stor soldat under första världskriget. Sedan fattade han katastrofala beslut i andra världskriget, förklarade Macron pedagogiskt och argumenterade, enligt medier på plats, för att hedrandet av den franska 1900-talshistoriens kanske störste skurk är ”helt legitimt”.

Samma kväll meddelade en av regeringens talespersoner på Facebook att Pétain inte alls fanns med bland de marskalker som ska hedras på lördag, och att det ”aldrig varit aktuellt”.

Att vara president i Frankrike är ingen picknick. Fransmännen har en inbyggd skepsis mot alla som rör sig under Elyséepalatsets guldinfattade kristallkronor och de tre senaste presidenternas popularitetssiffror har varit genomgående katastrofalt låga. 

Emmanuel Macrons tid på posten har kantats av folkligt missnöje, demonstrationer och strejker. I oktober ombildade han sin regering i förhoppningen att förnya fransmännens förtroende, men effekterna har helt uteblivit.

 

Om svenska politiker har något alls att lära av det franska exemplet är förstås vanskligt att säga. Men det finns en ett par frestande slutsatser att dra:
Ett starkt mittenmandat blir lätt till en tungrodd förbannelse. Och ibland är det enda sämre alternativet till parlamentariskt kaos en regering som ingen riktigt vill ha.

ARTIKELN HANDLAR OM