Skippa tjejpjat och grabbflabb

KOLUMNISTER

Grabbflabbet känner ni antagligen igen. Det hö-hö-höiga som följer på någon

skojig turnering om lökar, eller brudar som ska fickparkera. Inget kan få mig att känna mig så hederskvinnligt Bengt Westerbergig som grabbflabbet. Om Sifo kom förbi strax efter ett grabbflabb och frågade mig: a)?Tänker du rösta på Fi? b)?Ska föräldraförsäkringen tvångskvoteras? c)?Vill du byta kön? d)?Är män djur? så blev det ja, ja, ja, JA!

Men så inser man att saker och ting inte är bättre på den andra sidan av snippåsnopp-gränsen.

Jag syftar på tjejpjatet. Exempel: Häromdagen satt jag i ett väntrum. Bakom en disk står en tjej. Jag säger tjej, inte kvinna. Det är alldeles medvetet. Begreppet kvinna förutsätter en viss värdighet.

Den här tjejen är väl trettioplus, någonting. Vuxen, rent formellt. Hon står och sorterar papper. In kommer en annan tjej. Inte kvinna. Trettioplus hon också. Tjej nummer två har en blomsterkvast i famnen och ett strålande leende i nyllet. Tjej nummer ett får se henne och får genast ett lika strålande leende i sitt nylle.

Så långt inget märkligt. Det rör sig om någon slags bemärkelsedag. Tjej nummer ett ska grattas av tjej nummer två. Men så börjar tjej nummer två att prata. Eller, mer exakt, pjata:

Tjej 2: ”Lilla gummelumman, gjattis, gjattis, gjattis på dej från mej.”

Tjej 1: ”Men oj, oj, oj, så fina blommoj! Äj dom till lilla mej?”

Tjej 2: (Fnissifniss) ”Jajamän, stumpejumpan, till lilla söta dej!”

Tjej 1: ”Gu’ så gullit av dej, gullegumman.” (Fnissifniss)

Så där fortsätter det ett tag. Allt i extra pipiga möss-i-Askungen-röster med kramar och klappar och fniss och fnitter.

Om Sifo hade kommit förbi just då och frågat mig a)?Ska kvinnan tiga i församlingen? b)?Delar du Strindbergs kvinnosyn? c)?Är du en stolt del av den världsomspännande patriarkala makt-ordningen? d)?Är burka ett vettigt plagg? hade det blivit ja, ja, ja, JA!

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det där falsettande bebispjatet tjejer emellan. På bussen. På krogen. På bjudning. Antagligen lika många gånger som jag rodnat av hö-hö-höande grabbflabb. Och jag bara undrar, kan inte socialministern, EU, FN – någon! – göra något åt dessa grabbflabbare och tjejpjatare?

Para ihop dem och sätta i land dem på Gotska Sand-ön, till exempel. Och sedan låta Darwin göra sitt.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM