Låt ungarna kolla på Paradise hotel

KOLUMNISTER

Jag är så himla barnslig.

Jag har en kalender med lättklädda brandmän i köket och när någon skäller på mig brukar jag härmas med falsettröst och låta mitt fingerdocks­monster Boris larva omkring i närheten av personens ansikte.

På vintern roar jag mig gärna med att kasta snöbollar på människor som jag tycker om, och jag gillar att fråga folk vilken av karaktärerna i ”Friends” de skulle vara om livet vore en komediserie. (Jag organiserar lika hysteriskt som Monica, men skulle ändå vara Phoebe eftersom jag inte kan laga mat och använder hennes ”Jag önskar att jag kunde hjälpa till, men jag vill inte” minst en gång i veckan.)

Kanske är det för att jag är så väldigt barnslig som jag stör mig på att en del vuxna har en tendens att överdriva fakta kring fenomenet barn.

Det gör mig upprörd att läsa arga insändare från föräldrar som tycker att det är fruktansvärt att ”Paradise hotel” finns så att deras barn kan se, och jag förstår inte alls hur de tänker.

I sin iver att bekräfta sig själva som vuxna verkar de helt glömma bort att barn inte är något mer komplicerat än människor som är lite mindre än alla andra och behöver viss handledning i livet.

Den missuppfattningen tar sig uttryck genom att föräldrarna i fråga försöker anpassa världen till sina barn i stället för tvärtom, vilket borde vara det bästa för alla parter.

De vill förbjuda och censurera och hör ofta till den irriterande del av mänskligheten som helt byter röst och tonfall när de talar till barn, som om dessa vore idioter.

Jag tycker att de behöver tagga ned sitt moralhycklande.

Det är min fasta övertygelse att barn bör se och höra så mycket som möjligt för att förstå så mycket som möjligt, och inte ska undanhållas någon information om verkligheten bara för att de är små.

Barn är inte knepigare än andra människor och behöver ingen särbehandling bara för att de är under utbildning för att växa upp.

Precis som vi lite äldre klarar de av det allra mesta om de får många kramar och äter sina grönsaker.

Vi ska inte inskränka deras värld till modellera och tecknad film, utan låta dem ta del av allting så att de har en chans att utvecklas.

Just taskiga dokusåpor som ”Paradise hotel” kan säkerligen förvirra de små liven, men förvirring är en del av alla inlärningsprocesser.

Barn måste få saker och ting förklarade, och det är vuxnas plikt att göra en kraftansträngning för att få dem att förstå i stället för att förse dem med skygglappar.

Men fråga mig inte hur man förklarar varför ”Paradise hotel” finns över huvud taget, för det har jag inte en jävla aning om, och jag tycker att ”Hey baberiba” borde få all deras sändningstid.

Skillnaden på rätt och fel i paradis-hotell-sammanhanget är dock väldigt lätt att dra för vilken fyraåring som helst.

”En del människor gillar att vara nakna på teve, och de har ingenting bättre att ägna sin tid åt. Man kan titta på dem precis som på fiskarna i ett akvarium, de har inte heller hög IQ eller några kläder på sig. Man är inte dum om man tittar på dem, men ganska dum om man är en av dem.”

Föräldrar borde använda sig av det sunda förnuftet i större utsträckning än vad de gör och ta på sig ansvaret för att lära sina barn om både bra och dåliga saker. Det håller inte att beskylla media och allt möjligt annat för risken att deras avkommor ska flippa.

Och det är naturligtvis väldigt lätt för mig att säga, som inte har några egna kids utan bara umgås med de små liven på hobbybasis.

Jag har faktiskt inte ens bestämt om jag vill ha några i framtiden. Är liksom ganska långt ifrån den fasen i mitt liv.

Jag tycker att barn kan vara ganska jobbiga också, precis som alla andra människor, och i vilket fall som helst så måste jag ju först hitta en trevlig kille att stadga mig med. Helst en muskulös brandman som vet sin plats mellan spisen och diskbänken.

I den frågan får jag väl bara have a little faith och citera en väldigt kompetent sexbarnsmamma som jag känner:

–?Det vill gärna bli bra, om man inte hetsar upp sig?

?

EvaEmma Andersson