21-åring erkände morden i Hallonbergen då rättegången fortsatte i dag

KOLUMNISTER

Ett inbrott som gick fel.

Så förklarar 21-åringen varför två barn tvingas leva vidare utan sina föräldrar då rättegången om de tre morden i Hallonbergen fortsatte i dag.

Något slags erkännande tycks det onekligen vara fråga om och åklagare Olof Calmvik tar ny sats. Var det alltså du som mördade kvinnan? vill han veta.

– Om jag är ensam med henne i lägenheten och hon inte finns i dag måste det ha varit jag, svarar den unge mannen trotsigt.

Jag antar att det finns någon form av logik i påpekandet, men då han i polisförhör vinglat fram och tillbaka, berättat hur skönt det är att döda någon, tagit tillbaka erkännandet, pekat ut medåtalade samt hävdat att det är ”Jokern” i filmen Batman som ligger bakom brotten är det förståeligt att åklagaren biter sig fast och vill veta mer.

I går skrek rubrikerna att entrén till polisstationen i Helsingborg har sprängts: Ett allvarligt angrepp mot rättsstaten och ett hot mot allas vår säkerhet.

Att hugga ihjäl en person för att han inte ska kunna vittna om grov kriminalitet är även det ett angrepp mot rättstaten och i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt är det dag 17 av 28 i försöket att reda ut varför och av vilka tre människor dödades i Hallonbergen i vintras.

Åtta pojkar och unga män är misstänkta för att i olika konstellationer ha dödat en ung man och sex veckor senare mördat mannen som bevittnade brottet och, för att inte lämna nya vittnen efter sig, dennes hustru.

Det är torsdag morgon och Calmvik trummar tålmodigt vidare med sitt förhör med 21-åring, en av två som misstänks för delaktighet i alla tre morden.

Ynglingen fnyser åt tidigare erkännande i polisförhör, "Ni kidnappade min hjärna och använde omvänd psykologi", bara för att i nästa ögonblick ta på sig ansvaret.

Att det rörde sig om ett inbrott som spårade ur är ingenting mannen sagt ett knyst om i något av de långa förhören som har hållits med honom under månader i häkte.

Men det är av underordnad betydelse: Enligt rättegångsbalken är det primärt det som sägs i rätten som är av betydelse.

Han trängde sig in i lägenheten, på jakt efter pengar, stötte på kvinnan. "Jag såg henne inte som en människa. Jag såg henne som en demon. Hon hade horn och grejer".

Det är glest på åhörarbänkarna. Rättegångar som pågår vecka ut och vecka in förlorar förr eller senare sin dragningskraft på vänner till de misstänkta, nyfikna pensionärer och journalister.

Sedan 21-åringen erkänt att han högg ihjäl kvinnan, ett erkännande som han raskt delvis tar tillbaka, "jag kanske är oskyldig, men jag tar på mig det här", berättar han om hur han tar upp jakten på hennes flyende man.

En man som var det avgörande vittnet till ett gängkriminellt mord på en 25-årig man sex veckor tidigare.

Han förnekar åklagarens hypotes om att han och hans kompisar under tortyr skulle fråga ut mannen om vad han hade sagt till polisen. Att de någon dag tidigare köpte vinkelslip och rep hade ingenting med detta att göra.

– Jag hann ifatt honom och högg. Han ramlade ihop och spelade död. Jag högg igen för att se om han levde.

Onekligen ett originellt sätt att undersöka om en människa är vid liv.

Sedan gjorde han ett snitt vid mannens tinning. "Jag ville se hans hjärna, se hur han tänkte".

Så där håller det på. Timme ut och timme in. Åklagaren ställer frågor. Får mer eller mindre bisarra svar. Det spelas upp ljudupptagningar från delar av polisförhören. Inte heller de är ett under av klarhet.

Jag skulle inte bli helt förvånad om rätten i slutet av denna förhandling beslutar att denne person ska genomgå en stor rättspsykiatrisk undersökning.

Längst bak i salen sitter tre medelålders kvinnor, tysta, allvarliga, mödrar till några av de åtalade. De har suttit här dag efter dag, medan sensommaren går över i höst och temperaturen fallit och löven på Kungsholmens träd börjat skifta färg.

Deras ögon är så sorgsna.

Blev vittne till mord – både han och frun dödades 00:39