Dömd – för att ha använt cannabis som medicin

1 av 3 | Foto: Andreas Thörn under rättegången.
KOLUMNISTER

Andreas Thörn, förlamad och rullstolsburen, dömdes i dag för narkotikabrott.

Att han endast har använt cannabis som läkemedel mot svår smärta är enligt hovrätten av underordnad betydelse. 

Domen är på intet sätt överraskande. Visserligen friades Thörn av Västmanlands tingsrätt, men rättens ordförande ville fälla honom.

Att den ende juristdomaren i den första instansen hade en avvikande uppfattning var en fingervisning så god som någon om hur Svea hovrätt skulle se på fallet.

Thörn, som skadades allvarligt då han var 15 år gammal, plågades av svåra smärtor i flera år. Läkare prövade i princip allt, men ingenting fungerade.

På nätet läste han att cannabis, som har använts som medicin i flera tusen år, kunde hjälpa. Han beställde frön, började odla och kom efter lite experimenterande fram till att en tesked bestående av lite narkotika och kokosolja i kaffet varje morgon hade effekt.

Resultatet var enastående. Thörn kunde sova på nätterna och fick ork till att såväl börja jobba heltid som att ta hand om sin familj. Ångest och depression försvann.

Men så slog polisen till. Kriminellt, ansåg åklagaren och gick till rätten.

■ ■ ■

Thörn och hans ombud har under rättegångarna hävdat att bruket av cannabis, som var så blygsamt att han inte blev berusad, skedde i nöd och att inget brott därför hade begåtts.

Hovrätten håller inte med. Med ledning av ett prejudikat i Högsta domstolen – ett fall som rörde några aktivister som protesterade mot provborrning för tilltänkt förvaring av avfall från kärnkraftsindustrin – konstaterar juristerna att bestämmelsen om nöd endast gäller vid akut fara för liv, hälsa eller egendom.

Att den medicin som sjukvården har erbjudit Thörn antingen gett kraftiga biverkningar eller varit för dyr (medicin baserad på cannabis kostar 5 000 kronor i månaden, en otänkbar summa för någon som får ut 13 000) innebär inte att hans situation var akut.

Det går att hävda att juristerna har gjort en korrekt bedömning. Det går att hävda att de har varit formalistiska i överkant. Det går att hävda att en fällande dom med straffeftergift hade varit en rimlig medelväg.

Någonting säger mig att nämndemän har lättare än juristdomare att rycka på axlarna åt hur paragrafer är utformade och i stället låta humanitär hänsyn avgöra. Så ville också en av nämndemännen i hovrätten fastställa tingsrättens dom.

Vad händer nu? Thörn, dömd till dagsböter för narkotikabrott och som måste stå för sina kostnader för sitt juridiska bistånd i båda rättegångarna, ger sig inte. Överklagande ska lämnas in till Högsta domstolen.

■ ■ ■

Det vore onekligen intressant att se en prövning i högsta instans av detta ovanliga mål. Ett prejudikat skulle kunna få betydelse för betydligt fler än den nu dömde: Ungefär sju procent av de ryggmärgsskadade får sådana kraftiga smärtor att de till slut inte orkar leva vidare.  

Att justitieminister Morgan Johansson skulle tillsätta en utredning för att med ändring av lagen ge sådana som Andreas Thörn en rimlig chans att slippa sina plågor är dock inget att hoppas på.

Därtill är den svenska narkotikapolitiken troligen för rigid.

ARTIKELN HANDLAR OM