Så många stjärnor finns det

Foto: ESA, NASA
Den ovanligt täta stjärnhopen Messier 15, belägen 35000 ljusår från jorden i stjärnbilden Pegasus, innehåller drygt 100000 stjärnor. Eller två miljondelar av stjärnorna i vår galax. Med en bra kikare kan du hitta den själv men då ser klustret mest ut som en suddig stjärna, för att urskilja detaljer behöver du ett teleskop.
KOLUMNISTER

Om du aldrig haft ångest över hur många stjärnor det finns i rymden så kan jag hjälpa dig. Ska bara hämta miniräknaren och sanden.

Från jorden kan du se ungefär 5000 stjärnor med blotta ögat. Eller 2500 vid en given tidpunkt eftersom utsikten mot rymden alltid är skymd av planeten du står på. Du tänker nog att det måste vara fler, natten är ju liksom sprutlackerad med stjärnor om man söker sig långt från de ljusförorenade storstäderna men 2500 vita prickar räcker faktiskt för att spänna upp en drabbande stjärnhimmel över någon lappländsk myr.

Om vi omvandlar stjärnorna till grovkornig sand – på en behändig skala där varje kubikmillimeter rymmer fyra sandkorn – får en bra stjärnhimmel plats i en kupad hand. 2500 stjärnor är bara lite mer än en halv kubikcentimeter sand. Kniper du lite med fingrarna kan du ta med dig stjärnhimlen på promenad utan att spilla några solar.

Det är svårare att ta med sig stjärnorna i vår galax på promenad för även om du någon gång tittat upp mot stjärnhimlen och kippat efter luft för att det känns som om hela galaxen tittar tillbaka så är det ju bara 0,0000025 procent av Vintergatans stjärnor som du kan se med blotta ögat från jorden.

Vår galax innehåller någonstans mellan 100 miljarder och 400 miljarder stjärnor (det är lite svårt att räkna dem eftersom sikten skyms av galax) men i stjärnräknarbranschen brukar man luta sig mot uppskattningen 200 miljarder.

Eller 50 kubikmeter sand.

Det är många kupade händer. Eller åtminstone ett par lastbilar. Och nu tänker jag rita en lastbil för första gången på många år. Mitt inre barn hjular på botten av mig.

Det där är en Scania P380 med tippcontainer (om det inte syns tydligt). Det finns även andra utmärkta schaktbilar men nu blev det den här och den rymmer ganska exakt 18 kubikmeter sand. Vill man frakta stjärnorna i vår galax behöver man knappt tre sådana schaktbilar.

Sen har man Vintergatan i ett hanterligt format. Så här ungefär.

Om du vill få en omedelbar känsla av hur många stjärnor det finns i vår galax behöver du bara åka ut till ett sandtag och leta upp en hög i den där storleken. Om det fortfarande inte kittlar kan du borra ner händerna i sanden och tänka på vad vi vet idag: att nästan alla stjärnor har planeter. Att varje sandkorn är en värld.

Det är världar som sipprar mellan fingrarna.

Givet att en av fem stjärnor i galaxen liknar vår egen favoritstjärna solen och att en av fem stjärnor som liknar solen har en planet som liknar jorden i omloppsbana – en serie uppskattningar som astronomer vid universiteten i Berkeley och Hawaii vaskat fram ur observationer från Keplerteleskopet – finns det 8 miljarder sandkorn i högen som är särskilt intressanta. Om du gröper upp en näve sand håller du i åtminstone hundra världar där en planet som liknar jorden snurrar runt en stjärna som liknar solen.

Givet att huden på handen mäter ungefär 2,5 kvadratdecimeter (som på min hand) kan du borra ner båda händerna i sanden och vidröra åtminstone 2000 solsystem med planeter som liknar jorden.

Den siffran stiger dramatiskt om vi tar hänsyn till att även stjärnor som inte liknar vår sol har planeter i den beboeliga zonen. Som de röda dvärgarna, den vanligaste formen av stjärna. Vintergatan kan lika gärna innehålla 40 miljarder planeter med samma förutsättningar som vår egen att hysa liv och då vidrör du tiotusen sådana när du borrar ner båda händerna i sandhögen.

Men nu lämnar vi den här galaxen. För det vore snålt att inte närma sig frågan om hur stor sandhögen måste vara för att rymma alla stjärnor i vårt universum.

Det krångliga är förstås att ingen vet hur stort vårt universum är men om vi stannar kvar i det som brukar kallas vårt observerbara universum – alltså den klotformade rymd som innehåller allting vars ljus har hunnit fram till oss sedan tidens början för knappt 13,8 miljarder år sen – kan vi räkna på sandhögens storlek. Fast nu ser det inte ut som en hög längre. Mer som en öken.

Om vi tar stjärnorna i de uppskattningsvis 170 miljarder galaxerna i vårt observerbara universum och omvandlar dem till sand behöver vi lite drygt 472 miljarder schaktbilar från Scania. Det tänker jag inte rita. Men högen skulle i alla fall räcka för att täcka hela Sveriges landyta med ett 20,7 meter djupt sandtäcke.

Vindsvåningarna skulle rusa i värde.

Och då ska man komma ihåg att Sverige är ett stort land, häller man sandstjärnorna i vårt observera universum över Danmark skulle landet begravas i ett 200 meter djupt sandtäcke. Det är tio meter högre än Turning Torso i Malmö, om du behöver förtöja fantasin i en punkt från verkligheten.

Det är en bra sandhög. Man vill krypa omkring i den med förstoringsglas. Varje sandkorn är en outforskad värld och vart 25:e sandkorn är som sagt en värld där en planet som liknar jorden snurrar runt en stjärna som liknar solen.

Hur är det ens möjligt att ramla genom en enda dag av livet utan att undra vad som finns där ute?

Eller utanför?

Universum tar ju inte slut bakom siktens horisont men här någonstans börjar det bli riktigt krångligt. För att räkna på universums faktiska storlek måste vi göra antaganden baserade på det vi kan se i vår egen lilla sfär av observerbar verklighet. Men om vi bortser från mätningarna av rummets krökning – de som med nästan klinisk tydlighet pekar mot att vi lever i ett “platt” universum som kan sorteras någonstans mellan löjligt stort och oändligt – och föreställer oss att rummet är så krökt bortom siktens horisont som det är matematiskt möjligt får vi en “sfär” där vårt observerbara universum ryms 45 gånger. Och stjärnorna i ett sånt universum skulle kunna läggas som ett 932 meter djupt sandtäcke över Sverige. Det är ungefär fem kaknästorn staplade på varandra. Danmark skulle vi aldrig hitta igen för där närmar vi oss tiotusen meter, marschhöjden för långflygningar.

Vårt faktiska universum är naturligtvis större än så men det besvärliga med obeskurna universum är att det sannolika blir ohanterligt. Inflationsteorins moderata beräkningar talar ju om ett universum som är minst hundratusen miljarder miljarder gånger gånger större än vårt observerbara universum. Och det är liksom själva golvet i ett matematiskt rum utan tak.

Jag blir nervös när det saknas tak. Jag kan inte acceptera oändligheten. Jag trivs bra under den korkek som är vårt observerbara universum.


Fotnot. Om du hörde mig prata om det här i Alex och Sigges podcast häromveckan (de ringde plötsligt för att prata om rymden när jag satt och räknade sandkorn) och undrar varför jag då febrade om ett 18,9 meter djupt sandtäcke och nu säger 20,7 så hade jag bara glömt att räkna bort Sveriges sjöar. Där vill man inte hälla stjärnor i onödan.

Fotnot 2. Jag unnade mig ganska grovkornig sand för effektens skull. Riktigt finkornig sand, sån där pulvrig som är så mysig att sila mellan fingrarna på stränder kring ekvatorn, ger inte samma djup. Då rymmer varje kubikmillimeter 64 sandkorn och hela galaxen får plats i drygt tre kubikmeter medan vårt observerbara universum blir ett 1,3 meter djupt sandtäcke över Sverige.

ARTIKELN HANDLAR OM

Rymden

Matematik