Synd att det sket sig, det är sånt här som behövs

Foto: Stefan Löfven och Jan Björklund.
KOLUMNISTER

BRYSSEL. Oväntade uppgörelser över blockgränsen skulle kunna ta Sverige ur det politiska dödläget.

Men Stefan Löfvens samarbetsregering tycks inte vara intresserad.

Sverigedemokraternas vågmästarställning mellan rött och blått har lagt en våt filt över svensk politik. Ingenting händer, långbänken är ytterst flitigt använd.

Statsminister Stefan Löfvens (S) lunchmöte med L-ledaren Jan Björklund var ett avsteg från det. Löfven tog sig tid att prata med Björklund om den skattereform som han föreslagit att regeringen och Liberalerna skulle göra upp om.

S och L stod bakom ”århundradets skattereform” i början av 1990-talet då skatten på arbete sänktes medan skatten på konsumtion höjdes. De har alltså en stolt tradition att försvara tillsammans.

Men efter lunchen hände ingenting. Möjligen för att Löfven bedömde att det inte fanns förutsättningar för en överenskommelse mellan Liberalerna, regeringen och i förlängningen även med Vänsterpartiet, regeringens budgetparter.

Möjligen för att flyktingkrisen var som mest brinnande då. Eller rentav för att Löfven inte orkade ta itu med ännu en fråga.

Krävs mer oväntade grepp

Samarbetsregeringen, så kallar Löfven sin regeringen, har gjort upp med Alliansen om migrationen och med stora delar av Alliansen om försvaret. Men på andra håll går det trögt.

Bostadssamtalen, som syftar till att få fart på byggandet av bostäder, går långsamt. Energikommissionen, som tillsattes för ett år sedan, segar sig fram i snigelfart.

Devisen ”så många som möjligt ska med” är lovvärd. Men om man vill att det ska hända något är den vägen långsam och minsta gemensamma nämnare blir vägledande.

Ska den våta filten som Sverigedemokraterna lagt över svensk politik torka och kunna plockas bort krävs mer oväntade grepp - och kanske färre inblandade parter.

Annars kommer inga djärva grepp tas den här mandatperioden. Inte heller nästa eller nästnästa, förutsatt att det parlamentariska läget inte ändrar sig i grunden.

Trots det får man hoppas att lunchen på Sagerska huset, statsministerns residens, var god och att pralinen till kaffet trots allt gav mersmak.

ARTIKELN HANDLAR OM