Nazister demonstrerar, en moské brinner – och ingen bryr sig

KOLUMNISTER

HÄSSLEHOLM. Samma dag som moskén på Finjagatan utsattes för en mordbrand demonstrerade nazister på torget i Hässleholm.

De stod med sina flaggor framför statyn med det vackra namnet ”Våren”, en naken flicka i brons, och spred en obehaglig stämning omkring sig. Några timmar senare, vid halv nio-tiden på kvällen, brann moskén.

Polisen ser inget samband mellan de två händelserna men de hänger ändå ihop, för extrema händelser har blivit vardag i Sverige.

Någon anlägger en brand i en religiös lokal som ligger i gatuplanet i ett hyreshus. De boende utsattes för livsfara.

En sådan händelse borde skapa debatt, upprördhet, politiska kommentarer och intensiv mediebevakning. För några år sedan hade den nog gjort det. Men branden i moskén i Hässleholm har passerat obemärkt i Sverige. En nyhetsartikel i Svenska Dagbladet omedelbart efter händelsen, några telegram från TT, en kolumn i Aftonbladet. Det är allt i riksmedia.

När jag flyger ner till Skåne för att titta på moskén träffar jag två av Sveriges viktigaste mediechefer på Arlanda, två personer som ständigt följer nyheterna och som på olika sätt är med och sätter agendan i vårt land. Ingen av dem har hört talas om branden – va, har någon bränt upp en moské? Var? När?

Det inträffade i hänryckningens tid, på pingstafton lördagen den 19 maj. Ismail Darragi som är ordförande i Islamiska kulturcentret, fick ett telefonsamtal från sin vän Alaa som bor i samma hus som moskén. ”Ismail! Ismail! Det brinner!” skrek han.

1 av 2 | Foto: Krister Hansson
En polis går igenom resterna av moskén i Hässleholms

När Darragi kom till platsen och såg röken och kände den kvävande, genomträngande stanken fick han en flashback från sitt gamla hemland Irak. Den amerikanska bomben som träffade hans hus i Samarra. De fyra sönerna som dog. Dotterns ohyggliga brännskador över hela kroppen. Bombningen var ett misstag, det som i krigskommunikéerna kallas collateral damage, oavsiktliga skador på civila mål.

Amerikanska militären flög Ismail Darragi, hans fru och dotter i helikopter till Dubai. Där fick hon vård. Sedan flögs hon till Tyskland för ytterligare specialistvård. Därifrån tog sig familjen Darragi till Sverige och här besöker dottern fortfarande läkare regelbundet, 15 år efter dagen då bomben föll.

Hässleholms räddningstjänst var redan på plats och släckte branden. Darragi kikade in genom en av de spräckta rutorna. Eld. Rök. Krossat glas som gnisslade under skosulorna. Det Ismail Darragi byggt upp sedan han kom till Sverige var borta.

Denna korta, dramatiska redogörelse skulle man kunna bygga ut till en berättelse om hot (nazisterna) och hat (den brinnande moskén).

Men den vore inte sann. Ismail Darragi har aldrig under islamiska kulturcentrets åttaåriga historia mottagit fientliga brev eller otrevliga samtal.

1 av 2 | Foto: Krister Hansson
När Darragi kom till platsen fick han en flashback från sitt gamla hemland Irak

Aldrig, säger han en gång till och som för att bekräfta hans ord gick nyss en gammal skånsk kvinna förbi den förstörda lokalen och sa: Det var så hemskt, så hemskt. Varför kan inte folk hålla sams? Och som för att bekräfta den damens ord ropar nu en kvinna från balkongen på första våningen, en balkong precis ovanför den ödelagda moskén:

– Jag är kristen! De är muslimer! Vi har aldrig haft några problem med varandra.

Kvinnan heter Alina och kom till Sverige från Ryssland för fem år sedan.

Så då kan man lika gärna skapa en berättelse om tolerans och endräkt. Det vore heller inte sant. Ismail Darragi säger:

– Det har brunnit så många moskéer i Sverige. Men jag trodde inte det skulle hända här.

Det extrema har blivit vardag. Hur har det kunnat bli så?

Foto: Krister Hansson
Torget i Hässleholm

Ismail Darragi talar ingen svenska. Han har med sig sin elvaårige son Zaed som tolk, pojken är häpnadsväckande duktig och kvicktänkt, jag har haft många betydligt sämre tolkar ute i världen.

Men pappan kan inte kommunicera på språket i sitt nya hemland. Han har bott här i tolv år.

Darragi och hans fru har fått tre barn här, Zaed och ytterligare två döttrar. Den äldsta dottern, hon som fortfarande lider av brännskador, studerar på universitetet. Zaed vill bli läkare. Men fadern, Ismail, arbetar inte, han lider av tinnitus och yrsel efter bombanfallet och för sju månader sedan opererades han efter en hjärtinfarkt.

Han är en stark och humoristisk man, han säger att han var bonde hemma i Samarra, det låter så blygsamt, när jag frågar om detaljer berättar han om 80 anställda, fyra gårdar, odlingar med tomater, gurka, auberginer, majs, frukt och en kista med sedlar som bokstavligen gick upp i rök; och samtidigt en svag man, nu beroende av svenska samhällets hjälp, som måste sätta sig på trottoaren för att han är yr.

En ung kvinna går förbi. Hon bär en axelremsväska med texten "My body, My pussy, My choice". Min kropp, min fitta, mitt val.

Ismail Darragi vill inte att jag skriver namnen på hans fru och döttrar.

Foto: Krister Hansson
Kommunalrådet Lena Wallentheim, socialdemokrat, uppskattar att 25 procent av invånarna är födda i utlandet.

Det är två kulturer som glider förbi varandra på Finjagatan. Hässleholm har, precis som de flesta svenska kommuner, tagit emot mängder av flyktingar.

Kommunalrådet Lena Wallentheim, socialdemokrat, säger att 16 procent av invånarna är födda i utlandet. Tillströmningen under flyktingkrisen 2015 skapade spänningar och besvärligheter, särskilt i skolorna, men på det stora hela har det gått bra.

Periodvis har det varit stökigt på järnvägsstationen, säger hennes kollega, kommunalrådet Lars Johnsson, moderat. Uteliggare. Missbrukare. Olika invandrargäng. Kommunen har satt in trygghetsvärdar och ordningsvakter, för det finns ju inte tillräckligt med poliser.

Och så var det en skjutning i Hembygdsparken för något år sedan.

Det är som i övriga Sverige alltså. Visst finns problem men det är ingen akut kris. Det är inte invandringen folk vill diskutera när kommunalråden är ute. Samhället fungerar på det stora hela väl. Man vänjer sig vid förändringar och besvärligheter.

Så existerar parallella verkligheter sida vid sida. Ett land i högkonjunktur där levnadsstandarden ökat rekordartat för majoriteten av befolkningen.

Foto: Krister Hansson
Ann–Britt Ahlberg som förestår Skoaffären No 1 såg nazisterna borta vid ”Våren” och kunderna som kom in i affären var irriterade och rädda.

Ett land med åtskilda kulturer där det inte ens finns ett gemensamt språk. En moské brinner. Det är inte värt en notis i riksmedia.

Vi vänjer oss vid nazister på torgen också. Nordiska motståndsrörelsen visar sig i Hässleholm med jämna mellanrum, varannan månad kanske. De håller upp sina flaggor och delar ut flygblad. Är de uppåt 20 brukar de marschera.

Lördagen den 19 maj var de bara fem-tio stycken. Ann–Britt Ahlberg som förestår Skoaffären No 1 såg dem borta vid ”Våren” och kunderna som kom in i affären var irriterade och rädda. Sedan anlände polisen och bad att få se nazisternas id–handlingar.

Det var som vanligt.

Man vänjer sig.

Vi har alla vant oss.


ARTIKELN HANDLAR OM