Mejla

Monica Gunne

Medias rädsla bakom SD:s framgång i valet

Publicerad:
Uppdaterad:

Medan alliansen och de rödgröna var upptagna med att bjuda över varandra i skattesänkningskampen, så tog sig Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Hoppsan!

Hur kunde det hända?

Ja, hur?

För ett år sedan intervjuade jag debattören och bloggaren Merit Wager. Hon är före detta ”medborgarnas flyktingsombudsman”, en kvinna som har hjälpt hundratals asylsökande i Sverige. Och hon sa: ”Sverige är på väg mot ruin. Vi är på väg mot ett asylhaveri som ingen vill se. Och det beror på att det svenska folket är så mesiga. Vi är så rädda för att bli kallade är rasister och främlingsfientliga att vi inte vågar diskutera problemen. Och den här rädslan för att diskutera invandringspolitikens realiteter ger Sverigedemokraterna legitimitet och ännu fler röster.”

Ett år senare: Merit Wager har fått rätt.

Men hon vill inte att asylrätten ska begränsas. Och hon vill inte heller att Sverigedemokraternas framgångar ska skyllas på invandrare och asylsökande.

Istället lägger hon hela ansvaret på journalister och politiker.

Journalisterna har inte gjort sitt jobb, säger hon. De har inte varit tillräckligt allsidiga och sakliga i sin granskning av invandrarpolitiken. Om de hade fullgjort sitt granskande uppdrag, så hade regering, riksdag, migrationsverk och migrationsdomstolar följt efter.

Wager: ”Då hade polisen sett till att utlänningslagen hade följts och då hade Sverigedemokraterna inte kommit in i riksdagen.”

Här är tre av tjugo uppgifter som Merit Wager då tyckte att jag skulle följa upp:

Utlänningslagen tolkas olika i olika delar av Sverige. Det är lättare att få uppehållstillstånd i södra Sverige än i mellersta Sverige. ”Systemet är rättsosäkert”.

Vad tjänar en flyktingadvokat? ”Det finns advokater som hanterar 300 ärenden samtidigt. Enligt en undersökning 2008 fick t ex en av dem som jobbar åt Migrationsverket 165?000 kronor i månaden.

Vems är barnen? ”Det kommer familjer till Sverige utan identitetshandlingar och med tio barn i släptåg. I de flesta fall räcker det med att föräldrarna säger att det är deras barn. Det är ytterst sällsynt med DNA-tester. Vad är det här för barn? Och hur kan man vara så säker på att det inte handlar om trafficking?”

Av: Monica Gunne

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN