Mejla

Martin Aagård

Svensk film är usel – även i min radio

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna

Foto: AP

Svensk film är i allmänhet outhärdlig.

Det är ett välkänt faktum även om många filmkritiker gör sitt bästa för att dölja saken.

Kanske för att de tror att det blir värre om de klagar.

Dåliga och glada film-regissörer är ju mycket bättre än dåliga och deprimerade.

I går förstod jag lite bättre varför den är så usel.

Måndagens sommarpratare var nämligen en av våra hetaste och yngsta långfilmsdebutanter: Han är 34 år gammal och tycker att ”The Message” med Grandmaster Flash är en bra sommarlåt.

Han gillar dessutom Q-tip, The Roots, Massive Attacks ”Unfinished sympathy” och den där The Knife-covern av José Gonzalez som var med i en reklamfilm.

En mer kulturpolitiskt korrekt spellista har inte framförts sedan Anna Maria Corazza Bildt dj:ade på Berns för att inleda sin EU-valskampanj.

Babak Najafis bakgrund skiljer sig egentligen totalt från de flesta blivande regissörers i det här landet. Hans dröm att jobba med film började när han såg en tysk porr-VHS i Teheran. Efter flykten till Sverige hamnade han i Flogsta utanför Uppsala. Grandmaster Flash skulle knappast kalla det ghetto, men det är långt från Filminstitutet.

Men för att få göra långfilm i det här landet så måste man först strömlinjeformas av Dramatiska institutet innan man börjar fajtas om pengar hos SFI:s filmkonsulter.

Det tar tid.

Lång tid.

Mitt i programmet spelade Babak Syl Johnsons ”Something is holding me back... I wonder... is it because I’m black?” Jag antar att han frågat sig det själv några gånger.

Men svaret är: nej, det är inte because you’re black, Babak. Det är because Sweden är ett av de segaste och mest stelbenta filmländerna i världen.

Av: Martin Aagård

Publicerad: