Vi vet inte hur de ser på vad de har gjort

KOLUMNISTER

Efter behandlingen ser jag allt på ett nytt sätt, lovar Tuncay Ipek som våldtog och mördade den 19-åriga kvinnan med en 12 kilo tung sten.

I fängelse har han ­genomgått behandlingsprogrammet ROS.

Men ingen vet om ­terapin fungerar.

Jag tycker det är utmärkt och viktigt att rättssamhället envisas med tanken att även en grov sexualbrottsling kan förändras. Att han kan bearbeta händelsen, förmå ta ansvar för sina brott och till med bli ­något mindre farlig.

Men fortfarande vet vi mycket lite om hur det i så fall ska gå till. Och vilka gärningsmän som ska behandlas. En psykopat kan tvärtom bli mer farlig, ännu mer manipulativ, om han får träna och vässa sitt register i terapisamtal.

”Jag vill berätta att programmet ROS har varit mycket värdefullt för mig, och efter att jag genomfört programmet ser jag allt på ett helt nytt sätt”, skriver Tuncay Ipek i sin ansökan om tidsbestämt straff.

Mer får vi inte veta hur han numera ser på våldtäkterna och mordet. Är han beredd att ta ansvar för brotten?

Lika lite vet jag om Rezkar Atroshis personliga utveckling i fängelse. Envist har han för­nekat sin inblandning

i hedersmordet på brorsdottern. Han har genomgått programmet ”Mosaik”. Har det förändrat honom i grunden att tio gånger suttit i grupp och snackat hederskulturer?

Behandlings­programmet ROS ­(Relation och samlevnad) kommer från ­Kanada, och riktar sig till sexualbrottsdömda.

I grupp får de hjälp att ­bearbeta sina brott och sin bakgrund. De får skriva sin livshistoria, lista riskfaktorer och ­göra en plan för hur de ska undvika att göra nya brott. 

Men fungerar det?

Det vet vi inte, även om det finns små positiva signaler. Kriminalvården har utvärderat om 484 dömda brottslingar som genomgått ROS återföll i brott mer sällan än andra men skillnaden är liten. Åtta procent misstänktes för nya sexualbrott efteråt. Tio procent i jämförelsegruppen återföll. Det säger inte så mycket, konstaterar forskarna.

Ändå fortsätter kriminalvården arbeta ­utifrån att klienterna ­inte bara ska straffas ­utan helst bli lite mindre farliga. Trots osäkra ­resultat.

Och det är viktigt.

Inte mycket talar för att Ipek och Atroshi kommer att friges ­under de närmsta åren. Hur offrens anhöriga ser på saken kan jag naturligtvis förstå.

Men vilket samhälle får vi om vi helt tar bort möjligheten att sona ett brott?

avKerstin Weigl

ARTIKELN HANDLAR OM