Missriktad välvilja som sår otrygghet

KOLUMNISTER

En ljusprydd kyrka.

Hosianna-sång och historien om varför vi firar jul.

Äldsta dottern berättar om skolans adventsfirande.

Jag gläds.

Inte för att jag är speciellt troende alls.

Jag blir glad av samma skäl som jag blev beklämd när gymnasieskolan i min barndomsstad bytte skolavslutning i kyrkan mot Falkhallen.

Inte bara för att det är trist och inte det minsta stämningsfullt. Utan för att den politiska korrekthet som stundtals styr vårt land är dum och farlig.

Missriktad välvilja som sår otrygghet.
Jag förstår mycket väl de motiv som ligger bakom viljan att ­skilja skola och religion åt. Respekt för de som inte är kristna, vare sig de inte tror alls eller bekänner sig till en annan religion. Samt en allmän önskan om en sekulär skola i ett land där stat och kyrka inte längre vandrar hand i hand.

Ingen ska prackas på någon tro, lika lite som de ska tvingas med till kyrkan. Alla ska få tro eller misstro och fira sina högtider på sitt sätt, under full respekt.

Men att kristendomen fortfarande får mer utrymme i skolundervisningen och står för inramningen av firandet av traditionella kristna högtider är inget märkligt. Det lär ändras på sikt, men det är en förändring som inte ska tvingas fram.
Kristendomen har haft och har störst inflytande på vår västerländska kultur såväl politiskt som historiskt och kulturellt.

För att kunna förstå andra måste man först kunna förstå sig själv. Det, om något, skapar tolerans och vidsynthet.

Det märkliga är att det inte sällan är samma människor som betonar nya svenskars behov av att få hålla kvar och bejaka sin egen kultur, som samtidigt tycks älska att smiska upp i deras ögon inskränkta, småborgerliga svenskar. Gärna med spydiga ­debattinlägg som går ut på att inget egentligen är svenskt. Julgranen är tysk, Lucia italienska, tjuren Ferdinand spanjor.

Lätt löjeväckande eftersom alla kulturer är ett hopkok och det viktiga är känslan av vad som utgör en svensk jul, inte varifrån ingredienserna kommer.

Samma respekt borde dock gälla för alla människors behov av traditioner och deras stolthet och glädje över dessa.
Det finns inga som helst ursäkter för rasism och främlingsfientlighet.

Däremot finns det förklaringar, många och komplexa.

Det är lätt för den finkulturelle, intellektuelle att vara hånfullt ­ointresserad av Medelsvensson framför sin grötkastrull och Kalle Ankas jul.

Lätt, men dumt och farligt.

Om knappt ett år vet vi hur farligt.

Den som upplever sig själv respekterad och trygg är däremot mer benägen att öppna famnen och bjuda in andra att smaka på gröten.

Silvio Berlusconi

Borta men ändå inte. Ska aldrig räknas bort.

Middag med kolumnister

 Nej, det vankas ingen gröt. Men säkert givande samtal.

ARTIKELN HANDLAR OM