Hennes vård ska säljas ut till den som bjuder minst

KOLUMNISTER

Elena Cornejo-Ström, torterad och våldtagen i fängelse i Argentina, har i varje fall drömmen om en harmonisk ålderdom kvar.

Hur det blir med den saken är högst oklart sedan Stockholms landstingspolitiker auktionerat ut vården av tortyroffer till lägstbjudande.

Foto: STEFAN MATTSSON
Offer för tortyr Elena Cornejo-Ström bearbetar sin tid som tortyroffer på Röda Korset i Stockholm sedan 2010. Nu ser det ut som att verksamheten ska stängas efter att det privata vårdbolaget We-Mind har vunnit upphandlingen.

En upphandling som slutade med att Röda ­korsets center för torterade flyktingar, som med betydande framgång drivit verksamheten i 26 år, ser ut att tvingas stänga.

Elena Cornejo-Ström dömdes till sex års fängelse i Argentina för politisk verksamhet. ”Den värsta delen av tortyren var våldtäkterna. Jag förintades som människa”.

Hon flydde 1979 med sin familj till Sverige. Under många år kunde hon inte prata om sin bakgrund, sina upplevelser, övergreppen. Först då hon 2010 blev remitterad till Röda korset var hon tillräckligt stark för att ­bearbeta sorgen.

Det är här, i centrets lokaler vid Medborgarplatsen i Stockholm, jag träffar henne. Här arbetar psykoterapeuter, socionomer, psykiatriker, psykologer. 

Drygt 6 000 offer och ­deras anhöriga har fått hjälp sedan starten. För närvarande behandlas ­ungefär 400 personer. Av dem kommer hälften från Irak.

– Människor som har torterats är i regel svårt traumatiserade och har berövats sin tillit till andra människor. Det är därför det är viktigt att just Röda Korset står för rehabiliteringen, säger verksamhetschef Monica Brendler.

Talar hon i egen sak? Tveklöst. Men det innebär inte att det hon säger inte stämmer. För att tala räknenissesvenska: få varu­märken i världen har så stor ­trovärdighet som Röda Korset.

Det privata vårdbolaget WeMind har dock vunnit upphandlingen. Ett företag som inte har någon erfarenhet av tortyroffer. Ett företag som trasiga flyktingar aldrig har hört talas om.

Röda korsets alternativ ­ansågs förvisso vara bättre. Men verksamheten kostar drygt åtta miljoner om året, 263 000 kronor mer än WeMind, som avser att driva verksamheten med betydligt färre experter på lönelistan.

Det vore en sak om lagen tvingade myndigheten att ta det lägsta budet. Men så är det inte. Och detta är kaffepengar för ett landsting som för närvarande ­arbetar med en upphandling på elva miljarder beträffande den framtida driften av S:t Görans sjukhus.

Enligt majoriteten i Hälso- och sjukvårdsnämnden, ledd av landstingsråd Filippa Reinfeldt, fanns en lagstadgad skyldighet till upphandling. Det är möjligen korrekt. Eller så stämmer det inte alls. Region Skåne samrådde nyligen med jurister och beslöt sedan att strunta i upphandling utan gav Röda korset fortsatt förtroende.

Beslutet är överklagat till Förvaltningsdomstolen. Om Röda korset förlorar där blir det omöjligt att driva en verksamhet som till 85 procent finansieras med bidrag från landstinget.

Elena Cornejo-Ström har kommit så långt i sin terapi att hon nu kunnat prata med sina barn om sina upplevelser utan att känna skuld över hur hennes trauma påverkat dem.

– De har inte haft det lätt med en mamma som jag.

Hon säger att det måste finnas tusentals traumatiserade kvinnor i Sverige. Tysta kvinnor, kvinnor som inte klarar av att söka hjälp, vars smärta är för djup för att kunna berätta. En sådan kvinna som hon själv var i många år.

– Jag skulle vilja träffa Filippa Reinfeldt. Jag skulle vilja fråga henne om det inte är cyniskt att låta pengar avgöra den här ­frågan.

Men Reinfeldt vill inte prata. Hennes pressekreterare säger att frågan ligger på någon annan politikers bord.

 Det hade onekligen varit intressant att höra vad landstingsrådet tycker om ett samhälle där till och med vården av svårt torterade människor reas ut till vinst­intresserade bolag som lovar lågpris.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM