Varför fjäskas det så mycket för våldet?

KOLUMNISTER

De kommer till akuten för att de måste.

De har skador och mörka fläckar i ansiktet och på armar och ben, sår och frakturer,  brutna händer och nyckelben.

De blöder i underlivet.

Och alla befinner sig i en djup kris.

Det här handlar om kvinnor som har blivit misshandlade av någon som de känner väl eller av någon som de kanske fortfarande älskar.

Mellan 30 och 50 procent av  kvinnorna i västvärlden har  erfarenhet av våld. I relationer där man fortfarande håller  ihop säger 5–11 procent av  kvinnorna att de är ”utsatta  för våld.”

Vad då för slags våld, kanske ni undrar?

Ja, det kan vara allt från råsopar, knytnävar, sparkar, knuffar, stryptag, hot, inlåsningar, knivskärningar till våldtäkter. Och trots att kvinnorna ofta får svåra och livshotande skador, så är det inte säkert att de söker upp akuten. De håller sig helst hemma. De gräver fram en sjal. De plåstrar om sig själva.

Trots skammen så tar sig 1 200 kvinnor varje år till akuten för skador som de har fått av misshandel och andra övergrepp.

Blir de väl mottagna?

Inte alls så.

Enligt en aktuell studie från Södersjukhuset  i Stockholm, så är det nästan tvärtom.

 11 procent av sjuksköterskorna, ambulanspersonalen, barnmorskorna, läkarna och undersköterskorna tycker inte att det är vårdens uppgift att

undersöka vad som

ligger bakom kvinnornas skador.

 Nästan en tredjedel tycker att misshandeln är kvinnans eget fel. Vårdpersonalen menar att det kan vara kvinnans ”passiva och bero­ende personlighet” som är orsaken till att hon har fått så mycket stryk av sin partner.

 17 procent resonerar i termer som: ”man är bara ett offer, om man själv väljer att vara det.”

 21 procent citerar ordspråket: ”det är inte en persons fel om två träter.”

Och enligt en annan rapport: bara 4 av 147 läkare ställer rutinmässiga frågor om våldet.

Så varför fjäskas det så mycket för våldet? Vad är det för underliga mekanismer som gör att vi hela tiden tror att vi måste dalta med och skydda våldet?

Låtsas som om det inte finns, inte kostar oss någonting.

Ja, vad kostar egentligen mannens rätt att slå?

Här är svaret: En enda kvinna som har blivit misshandlad av sin partner kostar i runda slängar samhället 240 000 –  500 000­ kronor per år.

Det är hon värd.

Inget snack om saken.

Men är mannen det?

avMonica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM