Förunderliga är Folkes vägar

Folke fick ett stort älgben i födelsedagspresent, men det föll honom inte i smaken.
KOLUMNISTER

Han heter Folke, är tigrerad och väger någonting mellan 60 och 70 kilo.

Vi har honom på foder.

Det betyder att vi inte äger honom även om han är ”vår”.

Han ska runkas av i Oslo så småningom, för han är en ädling, vars satser ska exporteras ända till Australien. Och fråga mig inte varför de runkar hundar just i Oslo.

Folke fyllde i alla fall två i går, och vi firade genom att ge honom ett stort älgben. Det var ett mycket stort och fint älgben från en pinntjur skjuten av vårt eget jaktlag i Stockholms skärgård. Närproducerat. Miljövänligt. Sämre present kan en hund få.

Benet såg ut som hundbenen gör i tecknade serier. De flesta hundar hade blivit tokiga av glädje och lagt sig ned att gnaga direkt. Sedan hade de legat där ett par timmar och skavt.

Men inte Folke.

Han nosade nyfiket på benet, tog det i munnen en kort stund och släppte sedan ned det på marken. Där fick det ligga. Han satte sig bredvid presenten och tittade på annat. Efter en stund for han iväg och hämtade en halvrutten träbit som han började leka med i stället. Han gillar skogspinnar och rotdelar, gärna stora och asymmetriska. Han har många. Knappast katalogiserade, ganska utspridda, men ändå en hel samling.

Den senaste träbiten kan inte ha smakat en bråkdel som gott som älgbenet.

Vi har haft stora ben liggande runt huset i åratal. Våra tidigare hundar har älskat dem, och ägnat mycken tid åt att gnaga och tugga, även om märgen gått åt och benen legat ute hela vintern. Nog är det ovanligt att en hund inte är galen i stora ben.

Det är inget fel på Folke annars. Han uppträder ungefär som en Grand Danois ska. Kliar i luften med bakbenen när han ska gå ut. Vill sitta i knäet. Får sina ryck och springer runt runt allt vad han orkar. Lägger mördande rökare ibland om natten. Kelar gärna i timmar. Står helst i vägen framför tv:n. Muttrar och gubbstönar. Går inte ut om det regnar. Lutar gärna så stor del av kroppsvikten som möjligt mot människor. Gillar att åka både bil och båt. Skäller på alla maskiner som väsnas, men tröttnar alltid efter en stund. Väcker en med stor blöt nos mot ansiktet på morgonen. Med tiden har han blivit lugnare, nu kan han till och med gå förbi andra hundar utan att det blir kalabalik.

Jag har bara sett honom ursinnig en gång. Då slogs han med en grävling.

Men det där med benet är lite underligt.

Den engelska frasen ”like a dog without a bone” betyder att någon är mycket ledsen. Det finns flera låtar som döpts efter uttrycket. Referensen används till och med i The Doors klassiker Riders on the Storm.

Förunderliga är Folkes vägar. Men han kanske lär sig ben också, på nya året.


Skrev standardverk för snickare

André Jacob Roubo var en fransk möbelsnickare och författare på 1700-talet som ritade och konstruerade en hyvelbänk vilken inte bara står sig än i dag, utan blivit kult bland folk med intresse för snickeri i många länder. Roubos ”L'Art du Menuisier” i flera volymer blev ett standardverk för snickare av olika slag.

Kunderna försvann

Efter revolutionen 1789 försvann många av Roubos rika kunder och han hamnade i ekonomiskt trångmål. För att kunna försörja sig och familjen tog han värvning vid nationalgardet, där han befordrades till löjtnant. Roubo dog 1791.

André Jacob Roubos hyvelbänk från 1700-talet står sig än i dag.
ARTIKELN HANDLAR OM

Hundar