Rummets satir blir mer som ett högstadienöje

Judith Kiros, ­Valerie Kyeyune Backström, ­Mireya Echeverría Quezada och Camila Astorga Díaz driver nätplattformen Rummet.
Jonathan Swift.
KOLUMNISTER

Jag har inget anspråkslöst förslag.

I en tid då satiren behövs mer än någonsin har den blivit ett ämne till bedrövelse. Detta nästan trehundra år sedan Jonathan Swift skrev tidernas text i genren.

I ”Ett anspråkslöst förslag” argumenterade Swift för hur svältproblemen på Irland skulle lösas: de fattiga kunde sälja sina barn som delikatesser till överklassen.

Fattigbarnen skulle inte längre bli en börda för sina föräldrar och samtidigt komma till nytta. Societeten skulle kunna få avnjuta en stuvad, rostad eller ugnsbakad ettåring.

Må vara att flera irländare rasade på Swift. Men än i dag verkar folk inte kunna förhålla sig till satir.

I dagarna har ett koppel ­högerskribenter gått till storms mot den nya satirboken ”Rummet”.

Ilskan har främst riktats mot ett självironiskt test. Läsaren kan där bli författaren Qaisar Mahmood, som älskar Sverige så mycket att han suger av Gustav Vasas ättlingar.

Vidare porträtteras ledar­skribenten Ivar Arpi i en nazistuniform. Ja, det är satir, men skämtet saknar både bredd och djup. Det finns inte ett uns av udd i att nazistämpla Ivar Arpi.

Det påminner mer om ett klassiskt högstadienöje: att rita Hitlermustasch på folk man inte gillar.

Högern bokstavstolkade det som rasism och förtal, helt utan att förhålla sig till det uppen­bara: att det enda som suger är satiren. I stället torrjuckar de sig till blue balls i ett krig de ­inte kan vinna.

Å andra sidan. Minns attentatet i vintras mot Charlie Hebdo. Minns de vänstermänniskor som hellre pratade om tecknarnas egen skuld, om rasism i tidningen. Minns att de gjorde det innan tecknarnas lik hade svalnat.

De förhöll sig ­inte heller till satiren. Men nu har de svängt. Flera av de kritikerna står i dag bakom Rummets rätt att publicera vad de vill.

Slutsatsen är lika enkel som tragisk. Vi försvarar bara de åsikter som bekräftar vår egen världsbild.

Ingen är beredd att försvara sin fiendes rätt att yttra sig. Ständigt reduceras satirdebatten till en fråga om höger och vänster. Eftersom högern fattar noll, vänstern fattar noll.

Därför måste jag dödförklara genren.

Sedan ska jag äta en tallrik bräserade spädbarn, de smakar som kyckling.

avPatrik Lundberg

ARTIKELN HANDLAR OM