Annat än kaffepengar – men det räcker inte

Statsminister Stefan Löfven (S) har länge krävt att alla kommuner ska tvingas ta emot asylsökande, något som flera allianspartier är emot. Samtidigt menar källor till ­Aftonbladet att det på den kommunala nivån i landet finns en stark opinion för att minska antalet asylsökande till Sverige.
KOLUMNISTER

Många heliga kor slaktades i uppgörelsen om flyktingkatastrofen mellan regeringen och Alliansen.

Det gör inget.

Men det bästa är att ”Oktoberöverenskommelsen” bäddar för fler uppgörelser mellan regeringen och Alliansen.

Ett kan man vara säker på, uppgörelsen kommer inte att räcka. I år väntas upp till 190 000 asylsökande och nästa år 170 000.

Även om sexpartiuppgörelsen är omfattande och långsiktig kommer den inte att vara tillräckligt omfattande. Sverige måste göra ännu mer för att det ska gå snabbare att avvisa dem som inte har skyddsskäl, göra det lättare och snabbare att lära sig svenska och betydligt enklare att få ett jobb.

I grunden är det bra att många människor söker sig till vårt land. Andelen åldringar ökar snabbt och för att klara vården och omsorgen av dem krävs fler skattebetalare.

Men inget samhälle klarar av en inströmning av den storlek som Migrationsverket förutspår i sin senaste prognos. Inte under så kort tid som under ett par år.

Men trots det är uppgörelsen är intressant, inte bara på grund av sitt innehåll. Utan framför allt för att den blev av.

■ ■ ■

Sedan Decemberöverenskommelsen, DÖ, slöts för snart ett år sedan har svensk politik varit extremt gapig och polariserad. När Alliansen gjort sig av med all makt över budgeten grävde de ner sig i skyttegravarna och kvar blev ett samtalsklimat som enbart kan beskrivas som trist.

När DÖ sprack för ett par veckor sedan var det som om luften plötsligt blev lättare att andas. Alla började tala om samarbete och helst över blockgränsen.

Den nya samförståndsandan föddes i ungefär samma ögonblick som vidden av flyktingkrisens påverkan på Sverige stod klar. ”Oktoberöverenskommelsen” fyller därför en dubbel funktion.

För partierna är den en påminnelse om hur svensk politik brukar vara, förhandlande om kompromisser. Men den visar också medborgarna att när det verkligen gäller tar politiken sitt ansvar. Det har den gjort nu och det kommer den att göra igen om det skulle behövas.

I överenskommelsen slaktades många heliga kor. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern gav exempelvis upp sitt motstånd mot tillfälliga uppehållstillstånd även om de nu bara ska gälla i tre år och inte för barnfamiljer eller ensamkommande ungdomar.

■ ■ ■

För Miljöpartiet satt det långt inne, det var först sedan regeringspartierna gått iväg för enskilda överläggningar som de ändrade sig. Det tolkade övriga förhandlare som om MP fått något annat av S, något som inte har flyktingkatastrofen att göra.

En del som borde rättats till för länge sedan försvinner i och med överenskommelsen. Exempelvis löjligt långa föräldraledigheter för barn som inte är födda i Sverige. Eller de generösaste inslagen i anhöriginvandringen. Eller att man kan få bidrag trots att man trotsar ett utvisningsbeslut.

Uppgörelsen innehåller också några välkomna innovationer. Sverige vill ingå i EU:s interna kvotering av flyktingar och alltså dela med sig av en del till andra länder. Staten ger redan i år kommunerna tio miljarder extra för flyktingkrisen. Det är annat än de kaffepengar de hittills fått.

”Oktoberöverenskommelsen” är bra mycket bättre än sin föregångare, julpakten DÖ.

avLena Mellin

ARTIKELN HANDLAR OM