Mamman lämnade all kärlek bakom sig

KOLUMNISTER

En mamma flyttar ifrån sitt barn. Hon har hittat ny man och nytt jobb. Tyvärr ligger hela det fina paketet femtio mil bort. Vad den här mamman säger till sitt barn är följande:

”Jo, jag älskar dig till månen och tillbaka, du är min fina unge, men jag väljer att flytta ifrån dig för att min nya man betyder mer för mig än vad du gör.”

Inga protester nu gott folk. Detta är exakt vad mamma säger till sin son genom sitt handlande. Det spelar ingen roll vad hon säger. Mamma väljer snubben före mig är det sonen hör. Men ska inte mamman ha en andra chans till ny kärlek? En chans att få sitt drömjobb? Jovisst ska hon det. Men inte på bekostnad av ett liv med sitt barn.

Så här är det. Du får ett barn. Grattis. Välkommen till etthundra procent självuppoffring. Hej då, egotown, Hej hej, bunden för livet. På gott och ont. Mest på gott.

Jag läser intervjun med kvinnan i Göteborg om och om igen. Jag försöker förstå. Hitta något. Jag hittar ingenting. Den här mamman hade en femårig son. Hon hade ett val: att be mannen flytta till henne i Stockholm eller strunta i mannen helt och hållet. Hon valde ingetdera. Hon valde att lämna sitt barn. För att flytta till kärleken. Men all kärlek blev ju kvar i Stockholm, fattar du inte det?

Sex år har gått. I sex år har hon träffat sin son en helg i månaden och får därmed ”guldkanterna” med honom. Vadå för jävla guldkanter? Vad för slags guldkanter blir det när man inte är där och tar ångesten, slitet, gråten och skriken?

Du är en drömkvinna i periferin för din son, han saknar dig förmodligen så att det gör ont och du har mage att tala om ”guldkanterna”. Jag mår dåligt i min mage. Som jag gjorde när mamma åkte på kommunstyrelsen när jag var fem. I två timmar.

”Eftersom vi inte träffas så ofta så bråkar vi aldrig”, säger mamman i Göteborg och verkar på allvar tro att det skulle vara något bra. Det är ju det enda barn gör. Först föds de, sedan bråkar de. Och vi ska bråka tillbaka tills det blir folk av dem.

Hur många gånger har jag inte suttit i ett dammigt hörn i huset och gråtit med huvudet mellan knäna. FAN att det blev så här. Att jag blev en sur mamma som gapar och gormar, hotar, trugar och gnäller. Så skulle det ju inte bli. Jag skulle vara en fin mamma. Som kommunicerar med barnet. Som löser konflikter. Men jag bara gapar.

Fan, fan och fan.

De skulle ha det bättre med en annan mamma. Jag flyttar till Göteborg och blir en karriärhäxa i stället. Men det är alltid just här, när tanken på mina barn med ny mamma kommer upp som jag plockar ihop mig, torkar upp grinpölen på parketten och slår mig själv hårt på kinderna. Aldrig att de skulle ha det bättre utan mig. Visst, jag skriker, tjatar och får hysteriska utbrott när jag är hormonell, hungrig eller trött men jag älskar dem till bitar och det vet de. Jag läser långa sagor med inlevelse, jag sjunger vid pianot, jag gör egen lera och jag bakar kanelbullar med mycket smör. Då kanske man kan stå ut med lite högljudd dramatik. Bara jag stannar.

Kanske kommer en dag då det slås i dörrar så att väggprydnader faller till golvet, kanske är jag då en kärringjävel som är dum i huvudet och inte fattar någonting. Men jag ska stå här och jag ska ta det. Jag ska finnas HÄR.

Inte i Göteborg med en man som ändå kommer att visa sig vara ett misstag. För vilken typ av man vill ha en kvinna som lämnar sitt barn?

Ingen fin kille alls.

ARTIKELN HANDLAR OM